Recension: God of War [PS4]

En nystart på en etablerad spelserie innebär oftast en komplicerad balansgång. Å ena sidan ska verket bli både nytt och fräscht, men å andra sidan måste det finnas kvar tillräckligt mycket av det som gjorde originalen speciella.

Santa Monica Studio och den meriterade producenten Cory Barlog beslöt sig tidigt för att ta den modigare vägen när de skulle blåsa nytt liv i God of War, och det har sannerligen lönat sig på samtliga vis.

Den gamla inarbetade, och i ärlighetens namn, aningen trötta mallen är i princip helt utbytt nu när vår anti-hjälte Kratos har flytt norrut. Efter att ha demolerat alla grekiska gudar, halvgudar samt allt annat som råkade vara i hans väg, har han bosatt sig i Midgård och skaffat både fru och barn. Idyllen är dock slagen i spillror redan när spelet börjar, och Kratos tvingas in i den ovana rollen som ensamstående pappa till den unge Atreus.

Båda är hårt drabbade av sorg, men hanterar det på väldigt olika vis. Kratos, som den känslokalle machomannen han är, sluter sig för att inte visa någon svaghet, medan Atreus tydligt söker stöd hos sin far. För att hedra den avlidna Faye beger de sig iväg för att sprida hennes aska vid rikets högsta bergstopp, vilket var hennes sista önskemål.

Kratos har övat på att behärska humöret genom att krama träd.

Redan i dessa korta inledande sekvenser lyckas God of War skildra djupa och intressanta känslor, vilket omedelbart gör mig investerad i denna svåra emotionella situation. Kratos beter sig fortfarande som det arsle han alltid har varit, men han visar åtminstone glimtar av att vilja ändra sig och bli bättre.

Tro dock inte att spelet är helt utan slakt av horder av monster. Det är ett element som fortfarande är intakt, och faktiskt bättre än någonsin. Allting utspelar sig nu ur ett renodlat tredjepersonsperspektiv, med ett rörelseschema som känns lite inspirerat av de populära Souls-spelen. Det är dock inte alls samma fokus på oförlåtande fiender, även om det finns gott om sidobossar som kommer att testa både din reaktionsförmåga och ditt tålamod.

Stridssystemet kan till en början kännas aningen snävt, men blommar ganska snart ut och blir både intuitivt och underhållande. Det finns gott om utrymme för att skräddarsy ditt sätt att strida eftersom du kan utrusta ditt vapen med mängder av unika specialattacker. Beroende på dina val kan du få enklare att hantera grupper av fiender eller göra rejäl skada mot enskilda irritationsmoment.

Atreus fungerar som ett riktigt bra komplement i striderna också, även om han är lite menlös till en början. Snart börjar han dock få både större självförtroende och fler färdigheter, och kan dra uppmärksamhet från fiender medan du själv pucklar på andra. Detta är otroligt välbehövligt, då du nästan alltid är omringad av illvilliga individer.

Jag tror att någon stackare missförstod ”huvudet på spiken”.

Miljöerna har alltid spelat en stor roll i God of War-serien och det är definitivt inte ett undantag i detta fall. Utsökt skildrade områden avlöser varandra på löpande band, och omväxlingen är enorm. Tredjepersonskameran gör att du går miste om en del av de maffiga översiktsscenerna som tidigare spel brukade bjuda på, men i gengäld får du en mer intim upplevelse där du känner dig betydligt mer delaktig i händelserna.

Om du har förmånen att spela på en PlayStation 4 Pro har du dessutom möjligheten att välja mellan fokus på upplösning eller fokus på bildfrekvens, men ingen av dem är en riktigt solklar vinnare. Visst känns det bättre med en högre bildfrekvens, men den kan emellanåt vara vilt varierande, vilket påverkar responsen i kontrollerna. Den högupplösta varianten bjuder på 4K-upplösning (med hjälp av checkerboard-tekniken), vilket skildrar en helt sanslös visuell upplevelse som kan vara något att det snyggaste jag har sett på en konsol. Bildfrekvensen är mestadels låst vid 30-gränsen, men i de mer komplexa scenerna upplever jag att uppdateringen blir lidande, dock inte alls i samma utsträckning som i bildfrekvensläget.

Kratos har fortfarande ett gäng arga sekvenser, men han har faktiskt blivit lite mer lågmäld på gamla dagar.

När vi sammanställde våra årslistor för PSbloggen under slutet av förra året lyfte jag fram God of War som 2018 års mest spännande spel, men trots detta har titeln överträffat mina förväntningar på så många vis. Jag hade aldrig i mina vildaste drömmar kunnat föreställa mig att jag skulle få se ett God of War-spel som bjöd på mycket mer än vackert spektakel, men nu får vi dessutom en intressant berättelse på köpet.

Det lutade länge åt att jag skulle ge spelet full pott i betyg, men det är inte helt utan problem. Efter en väldigt stark första halva tappar spelet riktning och tempo på upploppet, och en del av uppdragen känns som repetition. En del fluff skulle kunna kapas för att göra avslutningen lite mer effektfull, men anledningen till att jag uppmärksammar detta är eftersom resten av produkten är så fläckfri. Det är fullt möjligt att vi redan nu har fått ta del av årets spel.