Recension: Gnog [PSVR]

Spelstudion Ko_op Mode fokuserar sina upplevelser kring konst, eller modern media. Det är artisterna och medlemmarna som låter fantasin flöda samt skapa de verk som de skapar. För längre äventyr behövs ofta en producent eller en separat grupp som får styra upp projekten så att de inte spårar ur fullständigt, men i fallet med Gnog visar det sig att konceptet är helt perfekt.

Titeln går att spela med PlayStation VR, men det ska även tilläggas att VR-headsetet inte är ett krav, snarare en möjlighet till att utvidga sinnena en smula. Med hörlurar i öronen och mitt headset på pannan är jag helt uppslukad av den formidabelt udda upplevelsen som ska visa sig vara en av de bättre VR-upplevelser jag har haft på länge.

Samtidigt som min upplevelse med Gnog är helt fantastisk, är utmaningen att beskriva spelet i text helt formidabelt stor. Jag kan likna det vid en del av mininivåerna i WarioWare-spelen, eller en avskalad version av pusslen i Portal-serien, men alla jämförelser faller platt hur jag än försöker.

…och på baksidan av chokladasken finns en…godisaffär!!!

För länge sedan byggdes tredimensionella pussel eller gåtor av avancerade leksaksmakare; pussel som nästan var magiskt intrikata med lås, gångjärn och dolda funktioner. Om du tänker dig en hemlig låda från Harry Potter-verken, är du ganska nära det jag försöker förmedla.

Gnog består av en uppsättning nivåer där jag som spelare aldrig får förklarat för mig vad jag ska göra. Jag kan vrida och vända på banorna, vrida på rattar, dra i reglage och klicka runt för att se vad jag kan interagera med. Ofta innehåller dessa pussel fler utmaningar när jag har löst de initiala, och detta koncept tilltalar mig väldigt mycket. För varje nivå som jag listar ut lösningen, känner jag mig otroligt smart.

Varje ny nivå introducerar en ny miljö eller en ny situation där något måste lösas och variationen är enorm. Ena gången räddar jag besättningen i ett trasigt rymdskepp för att sedan utforska ett planetsystem, och under den andra gången hjälper jag en fågelmamma att mata sina hungriga ungar. Variationen, de vida svängarna mellan scenarion och den skruvade estetiken gör att spelare som uppskattade WarioWare kommer att känna sig väldigt hemma här.

Ground Control to Major Tom. Your circuit’s dead, there’s something wrong…

I de fall där jag fastnar på en nivå och inte kan förstå vad som förväntas av mig lockas jag att tjuvkika på internet efter en lösning, men tack vare den underbara känsla av tillfredsställelse som infinner sig varje gång jag själv löser ett problem lyckas jag undvika fällan. Den återhållsamheten och strävan efter att själv klara allt på mitt eget sätt, talar sitt tydliga språk för hur bra spelet är designat.

Upplevelsen varar tyvärr inte speciellt länge, utan sträcker sig till ungefär en eller två timmar, beroende på hur mycket du vill utforska i nivåerna. Det finns en del roliga, gömda saker som är trevliga att hitta och givetvis går det att få troféer för halvtokiga upptåg.

I och med att nivåerna är korta och kräver en del tankeverksamhet för att lösa, finner jag att omspelningsvärdet i princip är noll. Eftersom jag verkligen försöker utforska och testa allt, lär jag också känna banan utan och innan och vet därför exakt vad som behöver göras för att klara av den. Jag kommer dock definitivt att återvända och spela om spelet om ett tag när jag glömt bort nivåernas klurigheter, för det är det verkligen värt!