Recension: Ghostwire: Tokyo [PS5]

Japanska utvecklare är sanslöst fantastiska på många sätt. Låt mig ge dig ett exempel. Vad blir resultatet om du blandar Assassin’s Creed: Brotherhood med Cyberpunk 2077 (9/10), kryddar med ett spel i Yakuza-serien och slutligen garnerar med en gnutta Dying Light 2: Stay Human (9/10)?

Din initiala respons blir säkert ett flummigt äventyr med alldeles för många sidouppdrag och en tunn berättelse. Jag kände samma sak när jag började spela Ghostwire: Tokyo, men det skulle inom kort visa sig att kombinationen faktiskt funkar. Otroligt bra!

När äventyret börjar, känner jag igen mig från många japanska rollspel. Jag slängs in i en helt ny värld där framtiden såklart väger tungt på protagonistens axlar. Min karaktär dör omedelbart under introduktionen men väcks åter till liv av en ande som verkar ha en hel del baktankar med detta. Staden är Tokyo, alla människor har dött och det står fullständigt klart att mänsklighetens framtid står på spel. Självklart måste jag i motvilligt samarbete med anden som invaderat min kropp, se till att nedgöra den onda kraft som vill förgöra precis allt.

Jag börjar sakta men säkert navigera mig genom Tokyos tomma gator efter hämnd, efter resurser och efter ett sätt att stoppa all demonisk galenskap. Mina enda hjälpmedel är den magiska förmågan att skjuta med mina fingrar, min andemedhjälpare som driver mig framåt och en hel del herrelösa hundar och katter.

Kombinationen som jag beskrev i inledningen är inte tagen ur luften, då detta är en i det närmaste perfekt blandning av givande sidouppdrag, fantastisk cyber-inspirerad grafik, japanskt utforskande och en viss del parkour-element där varje del inte blir pinsamt påträngande utan snarare en naturlig del i spelet.

Jag spelar spelet på standardnivån för svårighetsgrad, och ändå känner jag att jag efter varje strid verkligen måste ta till vara resurserna som finns spridda över kartan för att överleva nästa konflikt. Denna presentation av resurser gör att jag, utan att tänka på det, lockas vidare in i Tokyos gränder för att leta upp saker som kan hjälpa mig att överleva.

Det här scenariot gör såklart att jag hela tiden upptäcker fler händelser i staden, fler andar som behöver hjälp och fler butiker innehållande katter som vill sälja på mig ännu fler ting. Det tar liksom aldrig slut. Och på vägen till utökande av mina resurser, finner jag mig gång på gång vilse men samtidigt nyfiket utforskande av en ny gränd i Shibuya, eller en annan ödslig del av det väldiga Tokyo.

Ghostwire: Tokyo erbjuder en härlig möjlighet att utforska ett tomt Tokyo men samtidigt finns det så mycket mer som jag verkligen gillar i detta spel. Ljuddesignen är, enligt mig, fantastisk i sin blandning av ångestfyllda rop från andar, det stilla regnet som återmatas ljuvligt väl i symbios med vibrationerna i kontrollen och självklart också de cyber-inspirerade ljudeffekterna när jag drar ur kärnan ur de onda andarna.

Stridssystemet är också mycket givande. Här har jag en hel arsenal till förfogande; allt ifrån snabba vindattacker som strålar ut från mina fingertoppar till explosiva, uppladdade explosioner som jag kan avlossa, vidare till tysta elimineringar med en magisk pilbåge.

Färdighetsträdet är av normalstor karaktär och jag kan uppgradera min karaktär genom att utföra uppdrag eller hitta förlorade själar i staden. Konceptet med insamling av färdighetspoäng finner jag rogivande, speciellt när det kommer till att hitta själar i staden. Det lockar mig att hoppa upp på hustak och planera hur jag ska komma åt dessa.

Jag kan inte annat än att ge Ghostwire: Tokyo ett väldigt högt betyg. Även om spelet inte är extremt utmanande på nivån jag spelar, lockar det ändå till övning för att kunna parera attacker till perfektion eller att utforska alla skrymslen i den tomma staden. Striderna är jämnt utplacerade och utmaningen är lagom för att jag i ljuset av utforskarglädjen enkelt utnämner titeln till ett av årets bästa spel redan nu.