Recension: Ghostbusters: The Video Game Remastered [PS4]

”Who you gonna call!?” och ”I ain’t afraid of no ghost” är två meningar som med stor sannolikhet finns inpräntade i huvudet på varenda unge som växte upp under 80-talet. Filmerna Ghostbusters och Ghostbusters 2 blev snabbt kassakor och inte helt oväntat dök det upp mängder med produkter kopplade till dem, bland annat en hel del tv-spel.

Trots att intresset för filmserien svalnade något när en ordentlig uppföljare uteblev så fortsatte det pumpas ut spel fram till 1993. Efter 16 års uppehåll gavs de utsvultna ghostbusters-fansen ett saftigt köttben i form av 2009 års Ghostbuster: The Video Game, samma spel som jag nu har spelat en uppfräschad version av.

Till att börja med måste det lyftas fram hur välgrundat spelets innehåll är i förhållande till filmerna det baserats på. Utöver att ett stort antal av filmernas skådespelare har varit med och bidragit med utseende och röster för sina digitala versioner stoltserar det även med en handling och ett manus som delvis har skrivits av samma personer som skrev filmernas. Att Ghostbusters: The Video Game känns väldigt filmaktigt är därför inte helt förvånande.

Spelet är en actionskjutare i tredjepersonsvy där du som spelare får kontroll över en ny medlem i Ghostbusters-företaget, vars nyanställning inträffar samtidigt som en gigantisk spökattack. Det hela får en riktigt komisk stämning eftersom karaktären varken får ett namn eller chansen att prata under spelet. Kollegan Venkman säger på typiskt Bill Murray-vis att det är bäst att inte veta mitt namn då vi inte ska fästa oss allt för mycket vid varandra, för spökjägarbranschen är ju trots allt rätt farlig.

I andra spel där man agerar en anonym och röstlös karaktär brukar det vara sparsamt med videosekvenser och vyer av karaktären, men här driver man med den idén och vi får ofta se ”nybörjaren” i bild, himlandes med ögonen varje gång någon avbryter hans försök att prata.

Som ny i Ghostbusters-gänget får jag en ryggsäck som visar hälsa, temperatur på mitt strålgevär med mera. Jag blir även utsedd att testa all ny utrustning som gruppens uppfinnare Egon kommer med. Detta uttrycks i spelet genom att jag kan uppgradera min utrustning lite då och då i form av starkare strålgevär, kraftigare fällor, effektivare mätutrustning och andra spännande grejer.

För att tjäna ihop till uppgraderingarna behöver jag fånga de olika spöken som korsar min väg under spelets gång. Själva fångandet är mestadels väldigt roligt och framförallt kaosartat då laserstrålar svajar fram över skärmen, möblemang och omgivning kastas omkring och spöken lever loppan i all röra. Ibland kan det bli lite väl rörigt, men känslan av kaos passar så bra in i spelets handling att det snarare blir något jag sitter och skrattar åt än grämer mig över.

Eftersom hela äventyret är så filmiskt kan det för vissa kanske upplevas som rätt inramat när du inte har mycket frihet över handlingens utveckling. Själv uppskattar jag den sortens upplägg ibland, eftersom det ger mig som spelare ett lättöverskådligt spel utan större krav, och det blir perfekt för att mest glida med i en intressant handling och njuta av färden. Med det menar jag inte att det skulle vara ett lätt spel, tvärtom kan det vara väldigt krävande på sina platser.

Att springa runt i spelets kapitel, jagandes spöken, samla på förbannade artefakter och njuta av nostalgikänslan är verkligen kul, och för dig som gillar filmerna vill jag nästan påstå att det är ett måste att spela det här spelet. Är du inte särskilt insatt i dem kanske handlingen och internskämten går lite över huvudet, men det är fortfarande ett välgjort spel som kan bjuda på mycket nöje.