Recension: Ghost of Tsushima [PS4]

Det som brukar kallas den åttonde konsolgenerationen går mot sitt slut och Ghost of Tsushima har av många beskrivits som generationens svansång och sannolikt ett av de sista PlayStation 4-exklusiva spelen. I grund och botten är det ett actionäventyr med en hel del inslag av smygande, och det är nästan omöjligt att inte tänka på Assassin’s Creed-serien då likheterna bitvis är slående.

Det allra första intrycket jag får när jag startar spelet är hur magnifika och dramatiska miljöerna är. Redan under förtexterna rider jag genom en gul blomsteräng där varje blomma vajar i vinden. Ön Tsushima där berättelsen utspelar sig bjuder på japanska röda lönnträd med sakta fallande löv, täta bambuskogar, klippor och vattenfall och i norr finns snötäckta vidder. Sett till spelvärlden är det kanske det snyggaste spelet jag än så länge spelat.

När spelet börjar axlar du rollen som samurajen Jin Sakai mitt under ett stort slag där mongolerna har invaderat ön. Han är brorson till öns jito, eller härskare, Lord Shimura som också leder de japanska trupperna. Efter ett stort nederlag som i stort sett utplånar samurajväldet på ön vaknar Jin och inser snart att de traditionella och ärofulla sederna har blivit lätta att förutspå och ger mongolerna ett stort övertag.

Berättelsen är hela tiden intressant, även om jag tycker att huvudspåret är aningen förutsägbart. Den största behållningen finner jag dock i sidoberättelserna där jag får följa Jins närmaste bundsförvanter och deras öden. Deras avstickaruppdrag är otroligt välskrivna och bjuder på minst lika många speltimmar som huvuduppdragen och jag rekommenderar varmt att du ger dem en chans.

Rent tekniskt håller Ghost of Tsushima absolut världsklass. Precis varje detalj är finputsad och välpolerad. Kontrollerna är tajta, musik och ljudeffekter förhöjer upplevelser och till och med laddningstiderna är föredömligt korta. Jämför jag med andra moderna spel på PlayStation 4 Pro så varvar inte ens fläkten upp på max och jag undrar hur hårt utvecklarna har jobbat för att optimera spelet.

Striderna är till en början ordentligt utmanande, men i takt med att jag låser upp fler och fler specialförmågor hittar jag även nya och enklare sätt att besegra olika fiendetyper och undvika avståndsattacker. Under spelets gång låser du upp olika stridsställningar som fungerar bättre mot olika fiendetyper. När jag fick tillgång till alla fyra vande jag mig snabbt vid att växla mellan de olika utgångslägena beroende på om jag exempelvis möter spjutfiender, de med sköld eller bjässar. Striderna känns som ett böljande vatten och när förmågorna att ducka och parera är upplåsta är det otroligt tillfredsställande att slåss mot och besegra en handfull fiender samtidigt utan att ens bli träffad. Flera av avstånds- och specialvapnen låser du upp genom att klara specifika uppdrag och de är perfekt utportionerade.

Ön är oväntat stor och sprängfylld med saker att göra. Dock blir det i längden nästan lite för mycket, och det är det som förhindrar mig från att ge det full pott. De första fyra, fem gångerna jag jagar en räv för att hitta ett gömt altare att buga vid är det roligt, men när jag ser att det finns 49 rävgryt att hitta känns det inte lika kul längre. Tyvärr gäller det alla samlarobjekt och mål du kan hitta på kartan, och jag hade hellre sett fler unika uppdrag med manus, då dessa oftast är fenomenala. Resandet på ön är dock en fröjd då du både kan springa och rida med häst. Snabbresesystemet är det bästa jag har sett i något spel där varje intressepunkt du har upptäckt på kartan kan agera snabbresemål. Det kombinerat med korta laddningstider minskar bördan att utforska alla frågetecken som ploppar upp.

När eftertexterna rullar känner jag ändå en stor glädje över att ha fått uppleva ännu ett toppspel från PlayStations förstahandsutvecklare. Även om Ghost of Tsushima känns som en blandband med de största hitsen plockat från tidigare spel i öppen värld så gör det ingenting när kvalitetsnivån är så hög. Det här är ännu ett spel som kommer att lyftas fram som en formativ titel för PlayStation 4-generationen.