Recension: Ghost Giant [PSVR]

Ibland är det svårt att på förhand avgöra vilken målgrupp ett spel är tänkt att tilltala. I Ghost Giant får jag, inte helt oväntat, axla rollen som ett gigantiskt spöke och vaknar upp mitt i en pastellfärgad värld bland små pratande gulliga djur. De första pusslen jag får lösa är skrattretande enkla, miljöerna påminner om en barnteater med dockhus för de allra minsta, och jag undrar om jag inte är på tok för gammal för att underhållas av den här titeln.

Men så lär jag känna kattungen Louis. Vad som vid första mötet framstår som en skrikig liten unge visar sig snabbt vara en hårt arbetande pojke med större vardagsproblem än den färgglada världen borde tillåta. Bortsett från att behöva sköta om en bondgård helt själv är han inte helt sams med sin bästa vän. Men värst av allt är att det verkar vara någonting fel med hans mamma.

Det är dock när Louis börjar prata som jag verkligen fattar tycke för honom. När han vant sig vid att jag är en vänlig jätte bakom VR-headsetet börjar han dra gulliga ordvitsar och kommenterar snällt allt jag gör. Bortsett från att han är en dockliknande katt känns Louis väldigt trovärdig, och sättet han pratar med mig på känns helt naturligt. Att det mesta han säger egentligen är tips på vad jag som spelare ska göra för att komma vidare maskeras imponerande väl.

Själva spelmomenten går oftast ut på att kika runt i den mysiga lilla dockteatern för att hitta föremål som kan hjälpa den lilla katten Louis att ta sig förbi hinder. Det kan handla om allt från att trycka på en strömbrytare eller leta upp en nyckel, till att kasta kottar på måltavlor eller flytta objekt för att skapa broar.

Pusslen blir givetvis smartare och alltmer avancerade längs berättelsen gång. När jag har i uppdrag att måla en tavla men inte hittar någon röd färg blir jag positivt överraskad när jag upptäcker att tomaterna vid ett grönsaksstånd går att krossa med mina jättehänder, för att därefter använda purén som färg. Jag blir riktigt glad varje gång spelet lyckas uppmuntra till kreativa lösningar av det här slaget, även om grönsakshandlaren inte blev fullt lika nöjd med nyss nämnda problemlösning.

Till skillnad från många andra VR-spel försöker Ghost Giant aldrig att bjuda på spektakulära wow-upplevelser eller spännande specialeffekter som får mig att trilla baklänges bland headsetets alla sladdar. Det här är istället en stillsam och mysig teater i en färgglad, levande värld. Att böja sig fram för att kika in genom ett pyttelitet fönster på de små dockhusen och upptäcka att en grinig gubbe sitter därinne och klagar på sin usla tevemottagning bidrar till mysfaktorn mer än man kan tro. Det är underbart att varje liten bybo alltid roar sig med något lustigt eller säger något finurligt som får mig att småle när jag sneglar åt deras håll.

Men framförallt gillar jag spelet för dess mästerliga berättande. För varje gång ett pussel inte riktigt levererar kan jag alltid räkna med att bli belönad med ett fyndigt manus och en rörande handling istället. Ett berättande som är så bra att det fungerar utmärkt för att få en gamling som jag att älska något så till synes gulligt och barnsligt.