Recension: Get Even [PS4]

När jag först hörde talas om Get Even beskrevs det som en berättelsetung actionthriller i förstapersonsvy, och när jag såg de första videoklippen påmindes jag om Christopher Nolan-filmer och element av skräck. När jag väl börjar spela slås jag dock av en ambivalens och något av en identitetskris som gör spelet både intressant, svårkategoriserat och bitvis frustrerande.

Berättelsen är centrerad kring en kidnappning och omständigheterna kring den. Du axlar rollen som Cole Black, en ex-militär som knäcker extra som privatdetektiv och muskler åt den som betalar. Likt Assassin’s Creed finns det en metaberättelse, här på ett mentalsjukhus, med en maskin där du dyker tillbaka i minnen för att pussla ihop vad som hänt.

Mobiltelefonen har kartor, infraröd sensor och andra matnyttiga funktioner

När jag börjar spela känns det mest som en promenadsimulator, men ganska snabbt introduceras både smygande, pussel och till mitt stora förtret actionsekvenser. Utforskandet av miljöerna sker ofta i skitiga, mörka och obehagliga miljöer som uttjänta industrilokaler eller på det nedgångna mentalsjukhuset. Till en början känns det bra, men de råa omgivningarna blir snabbt tröttsamma och repetitiva.

Jag har kul när jag spelar och nyfikenheten driver mig framåt, både vad det gäller utforskandet av områdena och den övergripande berättelsen. Det som sätter käppar i hjulet för mig glädje är de actionbetonade scenerna, som inte lever upp till den standard som vi har vant oss vid med spel som Overwatch (8/10) och Bioshock-serien. Kombinationen av miljöer där det finns höjdskillnader och korridorer där fienderna gömmer sig och att deras skott snabbt dödar dig gör att tempot sänks rejält och jag måste smyga fram och försöka få fienderna en och en. Jag har tillbringat halva min speltid på att spela om dessa actionkapitel och min enda tanke är att utvecklarna har haft en spretig spelidé.

En stor del av berättelsen fås genom dialoger likt denna

Den största ljusglimten är istället berättelsen, som är otroligt välskriven och spännande. Jag nämnde tidigare Christopher Nolans filmer som är kända för sina vändningar, och faktum är att jag gärna skulle se en film baserad på spelets manus. Om du är noggrann med att utforska omgivningarna och lägger ihop ledtrådarna kan du pussla ihop vad som hänt precis innan det avslöjas och det får mig att känna mig smart.

Systemet där alla ledtrådar du hittat i ett kapitel presenteras tillsammans med hur stor del av hemligheterna du hittat är riktigt bra, och det ser jag gärna i fler spel. Här blir det väldigt tydligt vad som finns kvar att hitta och det blir en naturlig central punkt mellan alla minnessekvenser, samtidigt som det är ovärderligt att kunna gå tillbaka till alla filer och pussla ihop vad som hänt. Jämfört med att lista alla saker du hittat i en meny väljer jag ett rum att botanisera i alla dagar i veckan.

Förutom berättelsen förmedlar spelet en stämning, men framförallt stress och förväntan som definitivt gör skäl för undergenren thriller. Den adaptiva musiken känns ibland enerverande, men bidrar ändå stort till att förstärka känslosträngarna som spelas an.

I slutändan är Get Even en stark upplevelse där några av spelmomenten faller platt. Det känns ändå nyskapande som helhet och jag är nyfiken på vad den polska studion The Farm 51 ska utveckla härnäst.