Recension: Gal*Gun: Double Peace [PS4]

För att verkligen kunna ta till sig och uppskatta japanska spel, krävs det en stor portion förståelse för skillnaderna mellan österländska och västerländska kulturer. Jag har alltid fascinerats över de mer udda titlarna från landet i öst och när det kontroverseialla Gal*Gun: Double Peace anlände redaktionen, kastade jag mig därför över det med nyfikenhet.

Det första spelet i serien släpptes 2012 i Japan. Berättelsen kretsade kring en manlig students öde efter att han av misstag träffats av en ängels pilar och blivit oemotståndlig det kvinnliga könet. Spelet blev väldigt uppskattat utanför Japan och därför beslutade utvecklaren Inti Creates att skapa en uppföljare som nu släpps även i väst. Den här gången är upplägget snarlikt även om huvudpersonen är ny; protagonisten har en dag på sig att hitta sitt livs kärlek, alla kvinnor på skolan är ute efter honom och det enda sättet att överleva är genom att skjuta sig fram med feromonskott.

Spelets huvudsakliga läge består i att ta sig fram till ett specifikt mål för varje nivå. Upplägget följer det som vi upplevt i till exempel House of the Dead och andra skjutspel som går på räls; jag styr ett sikte men kan inte bestämma vart min karaktär ska ta vägen. Visserligen erbjuds jag en del vägval men dessa handlar mest om banala saker som att gå över en bro eller runt en sjö.

En vanlig dag i skolans korridorer…

Mina fiender är de kvinnliga eleverna och lärarna på skolan, vilka alla är ute efter mig eftersom jag blivit förbannad av en ängel. Med min förmåga att skjuta feromoner i högsta hugg, avancerar jag nivå efter nivå och kommer snart till ett läge där jag måste hjälpa kvinnan som jag hoppas ska bli min för resten av livet. Här ändrar sig spelet en smula och övergår till att bli något slags halvsnuskig räddningssimulator. Min drömkvinna har nämligen fastnat i ett fönster och enda lösningen är att växelvis dra i hennes ben och försöka trycka henne ut genom fönstret. En del pinsamheter uppstår på grund av kamerans olyckliga placering, vilken alltid tycks hamna i nivå med golvet, pekandes uppåt.

Förutom de smått löjliga episoderna med aningen gubbsjuka influenser, bjuder spelet även på ett platt uppgraderingssystem där jag kan köpa mig till bättre hälsa, mer skada som utdelas av mina skott eller korrigering av mina egenskaper (där för övrigt ”lewd”, eller snusk är en faktor).

Maya har fastnat i tuggummi och självklart är det jag som måste hjälpa henne!

Det är ganska tydligt att det är meningen att jag ska falla för spelet och vilja spela om samma berättelse om och om igen, men med olika karaktärer och annorlunda val i kärlekslivet, det står klart redan under de första minuterna. För mig personligen räcker det med två omgångar innan jag tröttnar. Jag har absolut inget emot den annorlunda vinkeln som japanska spel förmedlar när det gäller kärleksliv och syn på förhållanden, men jag kräver lite mer än repetitivt spelande och tråkigt manus.

För mig faller Gal*Gun: Double Peace platt på både näsan, rumpan och alla andra känsliga delar av den mänskliga anatomin. Jag har redan från början svårt att se vad tjusningen är med denna titel, eftersom den inte ger mig någonting, på något sätt. En intetsägande berättelse, platta karaktärer och seg styrning kombinerat med slapp nivådesign och konstant återanvändande av fiendemodeller, gör att jag knappt kan rekommendera spelet till någon. Möjligtvis spelare med fäbless för tentakler då, men å andra sidan finns det andra spel som bör tillfredsställa det begäret. Spel som är intressanta och till och med roliga att spela.