Recension: G.I. Joe: Wrath of Cobra [PS4, PS5]

Actionfigurerna G.I. Joe med karaktären Duke och hans tillhörande kabinett av vänner och fiender har aldrig varit särskilt uppmärksammade här i Sverige, kanske på grund av dess väldigt starka koppling till amerikansk militär. Visserligen fick vårt avlånga land en dos av Action Man under 90-talet, (en kraftigt anpassad vidareutveckling av de förstnämnda) samt en och annan film på bio, men inte mycket mer.

Annat får man såklart säga om ursprungslandet USA, där figurerna är så gott som ikoniska för alla som har vuxit upp med dem. Där har de nämligen funnits ute på marknaden sedan mitten av sextiotalet, vilket såklart innebär att det har släppts mängder av produkter fram tills idag. En av de senare är spelet G.I. Joe: Wrath of Cobra, och jag har såklart kastat mig in i äventyret.

Spelet är utformat som ett sidoscrollande slagsmålsspel där jag, och upp till tre andra spelare, jobbar oss fram längs nivåerna samtidigt som vi brottas med horder av Cobras hantlangare. Men vad är Cobra då? Jo, det är såklart motståndargrupperingen som ställs mot den goda sidan, och precis som vanligt har de valt att koka ihop en ondskefull plan som nu är satt i rörelse. I spelets början får vi nämligen veta att organisationen har stulit en hel drös av världens mest kända monument, och syftet är allt annat än gott. Det blir inte mycket tyngre än så, men sen är det kanske inte handlingen vi är här för, utan huvudsakligen de intensiva striderna.

Och stridande blir det. I rollen som en av flera kända figurer från G.I. Joe tar vi oss an massorna. Alla karaktärer har olika styrkor och svagheter, men även smått varierade rörelsemönster. Några har relativt balanserade egenskaper, andra är lite snabbare (men svagare) och vissa starka men långsamma. Det är ett simpelt upplägg som inte direkt gör något djupare intryck hos mig personligen, men visst märks skillnaderna lite grann under stridens hetta. Varje karaktär har utöver nämnda skillnader även en specialattack som kan laddas upp och köras igång när trycket är som värst, och dessa är inte bara roliga att använda utan kan många gånger rädda ditt skinn.

Spelets svårighetsgrad går nämligen lite upp och ner, och stundvis är det ganska svårt när man spelar själv. Fienderna är varierade, många, ganska stryktåliga och framförallt väldigt ivriga på att låsa fast min hjälte i en tornado av knytnävsslag, skott och explosioner. Oftast går dessa låsningar att ta sig ur, men det är svårt att inte bli frustrerad när de uppstår eftersom de tar stora bitar ur min hälsomätare och nästan bara går att lösa genom att aktivera min specialattack. Mina hjältar har å andra sidan en serie attackförmågor och en flexibilitet som gör dem ganska roliga att spela som. Tyvärr störs striderna stundvis av en sån enkel sak som att motståndarna kan skjuta mig igenom varandra helt utan konsekvens, vilket är ett designval som väcker stora frågetecken hos mig. Själv kan jag ju för det mesta bara träffa motståndaren som är närmast nämligen.

Som tur är finns det ett godkänt utbud av vapen och utrustning jag kan använda för att underlätta striderna för mig själv. Dessa ligger utspridda med ganska bra intervall på nivåerna, och om jag har tur kan vissa motståndare dessutom tappa sitt vapen när jag besegrar dem. Ammunitionen är alltid en bristvara, men visst känns det skönt att dra iväg några skott för att sedan avsluta med att slänga bössan i ansiktet på busarna. Konstigt nog har utvecklarna valt att göra omgivningen ganska statisk, och även om jag kan slå sönder vissa föremål kan jag inte nyttja dem på något vis, vilket man vanligtvis brukar kunna göra inom den här genren.

Tyvärr är spelets bossar inte mycket att hänga i granen, och de framstår ofta som ganska menlösa jämte vissa av sina underordnade som jag möter horder av ute på nivåerna. Många av dem har simpla rörelsemönster och utför handlingar som jag lätt kan avbryta med en serie slag eller undvika genom några steg i rätt riktning. Efter ett tag känns det bara löjligt när jag besegrar dem och de börjar rabbla om hämnd och vedergällning, lite som klyschiga tonåringar på en högstadieskolgård. De få som faktiskt bjuder på motstånd är lite roligare, men trots det ganska simpla i sitt utförande.

G.I. Joe: Wrath of Cobra kan bjuda på hyfsad underhållning för en kväll om man har ett gäng vänner på besök, men det är en ganska begränsad upplevelse. Spelets upplägg känns lite väl enkelt och ramas in av tveksamma lösningar som i det långa loppet riskerar att väcka frustration. Ett antal upplåsbara extralägen förlänger dock hållbarheten något, så vill du spela ett spel med temat G.I. Joe kan du säkerligen få ut såväl en dos nostalgi som nöje ur titeln.