Recension: Full Throttle Remastered [PS4]

När 90-talet nådde sitt zenit var LucasArts kungen av äventyrspel. Monkey Island, Indiana Jones, Sam and Max och, kanske det främsta, Day of the Tentacle (9/10) visade var skåpet skulle stå med lagom svåra pussel, oslagbar knashumor och vacker grafik.

In i detta relativt barnvänliga spelstall rullade det in en nyoljad tungviktare med breda däck och kaxig attityd. Full Throttle berättar en hårdkokt historia i en smådyster nära framtid där bikerledaren Ben, en hård man med hjärta av krom, nyttjas som en kugge i ett blodigt maktspel. Full Throttle sparkade resolut och utan sentimentalitet bort äventyrsdörren från sina gångjärn, spottade på mattan och väste – “Det är dags att köra”.

Då ska vi se, meriter: ledare av motorcykelgäng, skrotkonstkritiker, hundvakt. Har du några hobbyer?

När nu 22 år har gått kan jag bara konstatera att Full Throttle är precis lika bra i sin nyputsade version, signerat Double Fine Productions. Jag spelade igenom spelet på cirka två timmar, utan att behöva klura på någon av spelets hinder mer än ett par gånger. Nu har jag visserligen spelat igenom verket säkert tio gånger genom åren men pusslen präglas inte av samma långsökta lösningar som många av de tidigare spelen gör. Det var ett av de första äventyrsspelen jag klarade nästan helt utan hjälp från internet eller vänner.

Jag gillar att spelet på flera ställen verkar presentera en lösning på problemet, när den egentliga vägen till framgång är mindre uppenbar, men minst lika logisk. De kan förstås inte hålla sig borta helt knäppa lösningar helt och hållet, så vi LucasArts-fanboys får vårt lystmäte. Inte sedan Chuck Jones geniala Snurre Sprätt-film “What’s Opera, Doc?” från 1957 har kaniner och Wagner kombinerats så mästerligt.

Den korta speltiden är njutbar till nästan varenda bildruta. Ny upputsad grafik ger ett välbehövligt lyft till den gamla pixliga versionen av spelet, som även finns tillgänglig med ett tryck på pekplattan. Några få gånger upplever jag dock sekundlånga “pauser” mellan scener, speciellt när jag trycker mig förbi dialog.

Ljudet är också det förfinat. Musiken har alltid varit en stor del av njutningen med Full Throttle och Gone Jackals skumprock känns fortfarande skräddarsydd till mullrande avgasrör, frasig asfalt och läderknarr. När jag besöker skrotskulptören Todds husvagn och får höra steampunkbandet Abney Parks bitterljuva serenad Increased Chances, en hyllning till jordens undergång, får jag blinka bort nostalgitårarna.

Dags för skallgång, alla bildar kedja.

Persongalleriet är helt enastående. Ben (som inte vill prata om sitt efternamn) är en av spelhistoriens hårdaste charmknuttar. Mekanikergeniet Maureen (som påminner mig om asfalt, och trubbel) är inte riktigt lika välskriven, men sällar sig ändå till LucasArts långa rad av hjältinnor med rejält med skinn på näsan.

De två bästa karaktärerna är utan tvekan motorcykelmogulen Malcolm Corley och hans outgrundligt onda högra hand och vice vd Adrian Ripburger. Hade jag fått bestämma hade jag beordrat någon lagom modig tevekanal att göra en serie kring styrelsearbetet på Corley Motors innan spelets händelser. Förslag på rollbesättning mottages med värme.

Starkast av allt är ändå manuset, röstskådespelet och i förlängningen berättandet. Mark Hamill gör flera av rösterna med bravur, med ovan nämnda Ripburger som kronan på verket. Full Throttle blandar klassisk deckarnoir med MC-romantik och LucasArts ytterst egna humor. Repliker som “Ah, your ears are fine. It’s what’s between ’em that scares me.” och “It’s a chokehold, come here and I’ll demonstrate!” sitter för evigt etsade i min hjärna.

Det känns fantastiskt att ett spel som är 22 år gammal fortfarande känns fräscht och aktuellt. Den nära framtiden ser ju alltid lite dyster ut, så jag tror att berättelsen om Ben och hans båge kommer att vara njutbar om ytterligare 22 år.