Recension: Freedom Wars Remastered [PS4, PS5]

Inom populärkulturen finns det många föreställningar om hur en mörk framtid skulle kunna vara utformad, den ena obehagligare än den andra. I universumet som Freedom Wars Remastered utspelar sig i befinner vi oss i en dystopisk version av vår värld, en plats som inte bara är i ruiner, utan även har omvandlats till en serie separata samhällen, kallade panopticons. Dessa kretsar i sin tur kring gigantiska fängelsekomplex där oskyldiga människor fängslas och vardagliga handlingar plötsligt kan vara grova brott. Det är i det här livet spelets huvudkaraktär ska forma sin framtid, för visst verkar det finnas en potentiell förändring på horisonten.

Freedom Wars släpptes ursprungligen till PlayStation Vita 2014 och mottogs med en blandad kompott av betyg, men höga försäljningssiffror. Nu har drygt tio år gått och spelet har gjort entré hos de moderna PlayStation-konsolerna.

I början av äventyret får jag skapa min egen karaktär, men även en sorts personlig fångvaktare i form av en android. Efter att ha förlorat minnet under en strid har min karaktär nämligen fått förlängt sitt fängelsestraff till sisådär en miljon år, en påminnelse om hur rättssystemets orimlighet trycker ner delar av befolkningen. Hierarkin är nämligen stark, och fångarna som i folkmun kallas för ”syndare” är dömda att fortsätta sin evighetslånga kamp för frihet.

För att sänka sina straff och få fler rättigheter behöver man gå upp i rank i samhällets ögon, något som görs genom att försvara det mot fientliga grupperingar som mer än gärna stjäl både resurser och civilpersoner. Till en början får jag påökning på mitt straff bara jag springer lite för länge, är för långt ifrån min fångvaktare eller ens pratar med andra fångar, men en efter en låser jag upp nya förmåner. Idén om regler och straff är intressant, men efter ett tag känns den allt mer som en gimmick vars glans tappar efter hand. Jag uppmuntras ständigt till att strida och skänka resurser jag hittar för att sänka mitt straff ytterligare, men insatsen blir även den ointressant efter ett tag när jag inser att min strafftid inte påverkar spelets handling avsevärt.

Snart har jag skaffat ett gäng vänner bland de intagna och det är dessa jag får följa allt eftersom spelets handling utvecklas. Då spelets kontext är så pass unik hade utvecklarna kunnat nyttja svängrummet för att skapa ett intressant och varierande karaktärsgalleri, men istället möts jag av individer som landar i en av två olika kategorier, nämligen stereotyper eller platta personligheter. Det blir inte särskilt spännande, och jag har svårt att känna något annat än likgiltighet för den kamratliga stämningen som man försöker bygga upp. Inte heller miljöerna lyckas bidra med särskilt mycket, och så gott som alla stunder då jag inte är i strid vistas jag i den kala och opersonliga fängelsebyggnaden.

Vid de tillfällen då jag skickas på uppdrag får jag välja ett antal av mina kamrater att ta med mig. Beväpnade med allt från gigantiska skjutvapen och närstridsvapen av matchande storlek skickas vi ut till ett blygsamt antal olika nivåer med syftet att sätta stopp för fiendernas anfall. Utöver vapnen är det viktigaste föremålet i verktygslådan en sorts övernaturlig piska av törne som finns i tre olika former, en med fokus på det offensiva, en mer defensiv och en tredje som kan läka oss vid behov. Piskorna utgör både en mobilitetsbonus och en livlina under strid då vi inte bara kan snärta oss upp på plattformar och liknande utan även dra omkull fiender av det större slaget. Striderna i sig är ett av spelets starkaste kort, men repetitiva inslag och en sladdrig kontroll gör att det inte riktigt blir så bra som det hade kunnat vara.

Hopvävt med spelets kampanjläge finns möjligheten att spela uppdrag tillsammans med andra spelare. Genom att spela dem kan man jobba på att få ner sin fängelsetid och även öka sitt valda samhälles ranking. Det finns ett mindre antal av dessa spellägen, men man kan välja att spela som ett lag eller tävla mot varandra i strider med olika sorters mål och regler som delvis anpassats för just flera spelare. Under tiden jag recenserade spelet hade jag tyvärr svårt att hitta rum med tillräckligt många deltagare för att testa dessa lägen ordentligt.

I slutändan kan man koka ner min upplevelse av Freedom Wars Remastered till ett ord, och det är enformighet. Det är ett spel vars grundkoncept är intressant, men huvudrollens anonymitet i kombination med platta karaktärer, enformiga miljöer och långsam mikrodosering av handling gör att det aldrig greppar tag om mig som spelare. Har man en tydlig fäbless för genren kan det här vara värt att testa, men annars tror jag nog att det finns starkare alternativ.