Recension: Freedom Planet 2 [PS4, PS5]

Precis som alla andra människor lider jag stundvis av fördomsfullhet. Det spelar liksom ingen roll hur öppensinnad jag är som person eller hur kärvänlig jag strävar efter att vara, ibland smyger de sig bara in i huvudet de där fördomarna. Som spelskribent anser jag mig vara i mitt esse när det kommer till att motta nya spel med ett öppet hjärta, men även då kan jag drabbas av min fördomsfullhet.

När jag tog mig an uppgiften att recensera Freedom Planet 2 kunde jag inte hålla mig, utan tänkte för mig själv att ett spel med ett sånt där lustigt namn, det måste vara minst lika lustigt. Men tji fick jag, och hur det kom sig, det ska ni få veta här nedan.

Som du kanske kan ana är jag obekant med föregångaren, och kanske hade jag tagit mig an det aktuella uppdraget med en annan inställning om jag hade varit det. Första delen kom för ganska exakt tio år sedan och möttes med mycket entusiasm och fina lovord för dess många kvalitéer. Likt sin föregångare är Freedom Planet 2 ett plattformsäventyr med drag som onekligen får en att tänka på genresyskon från sent 80-tal och tidigt 90-tal, och kanske då framförallt Sonic the Hedgehog. Men det här spelet bjuder på mer än så.

Handlingen utspelar sig på planeten Avalice, som några år tidigare var skådeplats för en konflikt initierad av den intergalaktiska skurken Brevon. Denne besegrades av ett gäng unga krigare vars tjänster än en gång blir aktuella då en serie mystiska incidenter tyder på ett nytt hot. I spelets början får jag möjligheten att välja en av dessa fyra karaktärer att spela som under äventyrets gång. Alla fyra har helt unika förmågor, men efter att ha testat dem i spelets inledning väljer jag vildkatten Carol som både kan klättra på väggar, kasta metallfrisbeear och kalla in en alldeles egen motorcykel.

Efter att karaktärsvalet är avklarat dröjer det inte många sekunder innan äventyret är satt i rullning, och det nästan bokstavligen då jag snart far fram längs en färgglad bana på min röda motorcykel. Kontrollen är flexibel och tillfredsställande då jag kör igenom loopar, gasar på i backarna och skuttar fram till fots mellan plattformarna. Motståndare, mestadels i form av olika sorters robotar patrullerar nivåerna, men det är upp till mig att bestämma om jag vill initiera en strid eller inte. Variationerna hos motståndarna är stor, inte bara visuellt utan även sett till hur de rör sig, attackerar och reagerar på mina konfrontationer.

Variationen är även stor bland spelets nivåer och bana efter bana slås jag av hur snyggt spelet är. Oavsett om jag färdas fram längs randen av en aktiv vulkan, bland parasollerna på en solig badstrand eller på insidan av ett rymdskepp lyser miljöerna av ren och skär pixelmagi. Men nivåernas charm ligger inte bara i det visuella, utan även i den smarta design som utgör grunden för dem. Framförallt är de lagom långa och har flera farbara leder, men dessutom bjuder de så gott som alltid på något nytt och spännande som påverkar min framfart och tvingar mig att anpassa mina strategier. Man kommer långt med de klassiska looparna och höga hastigheter, men när de får sällskap av korkskruvar, stora slangbellor, dimensionshål och annat spännande, det är då farten verkligen får det att susa i magen av förtjusning.

Ett av de bästa inslagen i spelet är hur man har valt att lägga upp det med hälsa, liv och antal försök jag får göra innan det blir game over. Till att börja med har min karaktär relativt mycket hälsa, men även tillgång till olika sorters sköldar som kan skydda mig mot faror. Fienderna gör olika mängder skada på en, så man behöver sällan oroa sig för de där små smällarna man tar i farten även om allt för ivrigt springande kan leda till trubbel.

När det dyker upp stora och farligare hinder föregås de många gånger av lite hälsopåfyllning för att ge mig en rättvis chans. Ofta kan jag undvika smällar med karaktärens undanmanöver, men skulle det bli så att hälsomätaren töms kan jag välja mellan två alternativ. Antingen börjar jag om vid den senaste startpunkten med full hälsa, eller så spelar jag lite vågat och startar exakt vid det tillfället jag dog, fast med endast en snutt hälsa. Det sistnämna ger ofta ökad spänning, framförallt om jag är mitt i en bossfajt som även den har minimal hälsa kvar. Skulle jag få slut på försök finns det en sista utväg till för att slippa spela om banan, och det är att betala med de kristaller jag samla på mig under spelets gång. Det är ett bra upplägg som känns modernt och lagom generöst.

Freedom Planet 2 blev en stor överraskning för mig, inte bara för att det bjuder på vacker pixelnostalgi, utan även för att det stoltserar med ett stabilt och spännande upplägg som håller hela spelet igenom. Intressanta miljöer varvas med häftiga bossar, ösig musik och småskojig handling i ett spel som inte bara är väldigt roligt, utan även sitter på gott om omspelningsvärde.