Recension: Fragments of Him [PS4]

Det är alltid en svår tid efter att någon närstående går bort. Smärta och saknad blandas med kärlek och minnen av hur livet var innan personens död, små saker som upplevts som vardagliga kan plötsligt få stora emotionella effekter. De efterlevande blir annorlunda människor och det är inte sällan som nya gemenskaper bildas eller att gamla, slumrande vänskaper väcks till liv igen.

När bortgången sker plötsligt, blir situationen än mer tragisk. Det bjuds inga tillfällen att förbereda sig mentalt, det finns inga möjligheter till ett sista farväl eller en sista omfamning. I dessa fall är det upp till de sörjande att på något sätt skaffa sig en bild över vad som hänt, bearbeta sorgen tillsammans och försöka hitta en väg vidare.

Detta är precis vad som händer i Fragments of Him.

Will är en helt normal människa i dagens samhälle. Han har sina strikta morgonrutiner, ifrågasätter vad som är givande i hans arbete och försöker att röra på sig så mycket som möjligt. En morgon förändras dock allt.

Sarah minns tiden hon hade tillsammans med Will

Efter att ha sagt adjö till sin pojkvän, sätter han sig i bilen och påbörjar sin vanliga färd till jobbet. Klassisk musik strömmar ur högtalarna och han observerar glatt några vackra ställen dit han vill ta sin partner. Ikväll ska det ske; han ska fria till Harry, något som förhoppningsvis tar deras kärleksfulla förhållande till nya höjder.

I en korsning stannar Will bilen och väntar på grön signal. Det är då allt förändras och tar slut då en bil kommer i hög hastighet och krockar med hans bil. Det blir ingen mer lycka. Det blir inga fler funderingar kring vad som är viktigt i arbetslivet. Det blir inget bröllop. Will avlider omedelbart och lämnar sin pojkvän, sin före detta flickvän och sin farmor att tillsammans bearbeta sorg och förlust.

Fragments of Him låter kanske så här långt som en mycket tragisk upplevelse, men faktum är att berättelsen istället levererar en vacker berättelse om kärlek och minnen. Eftersom Will är bisexuell, får vi även en inblick i hur hans pryda farmor har kämpat med att förstå att kärlek inte handlar om påtvingade normer, utan bara kärlek rätt och slätt.

Berättelsen är på detta sätt både djup och fantastiskt vacker. Vi får följa alla de sörjande i deras tankegångar och historier om hur Will har förändrat deras liv. Det enda som jag reflekterar över i efterhand är att jag saknar en inblick i sorgen och läkeprocessen hos de drabbade. Kanske är det ett medvetet val av utvecklaren där de vill leverera kärlekens budskap istället för att få mig att gråta hejdlöst i en kudde när eftertexterna rullar.

Själva spelmekaniken är väldigt enkel där jag styr någon slags entitet i olika miljöer och kan sätta igång händelser genom att klicka på saker i miljön. Grafiken är av enkelt snitt, vilket gör att jag lätt kan fokusera på dialoger och berättelsen snarare än att tappa bort mig i en solnedgångs bedårande utseende. Jag upplever dock karaktärsmodellerna som lite väl enkla, vilket gör att jag inte ser ansiktsuttryck eller känsloyttringar.

Farmor stod för tryggheten i livet, något som hans föräldrar inte kunde ge honom

Under några timmar får jag höra de olika personernas tankar och ta del av minnen som de har av den bortgångne mannen. När berättelsen tar slut känner jag mig inte deppig eller ledsen utan snarare lycklig av hur en person kan beröra andra i sin närhet på ett så fint sätt.

Trots den korta spelupplevelsen, måste jag tyvärr erkänna att jag började bli en smula trött på att klicka runt på objekt för att driva berättelsen vidare. Det hade inte skadat med lite mer strömlinjeformad interaktion för mig, men förhoppningsvis får vi se mer av studions verk i framtiden som är lite mer effektiva i narrativet.

Om du har några timmar över, kan jag rekommendera att du tillbringar dem tillsammans med Will, Harry, Sarah och Mary. Det är inte direkt något Oscars-material, men ändå en riktigt fin historia om kärlek, samhörighet och minnen om någon som har gått bort.