Recension: Fort Solis [PS5]

Du är en tekniker stationerad på Mars och får ett manuellt nödanrop från den gamla gruvstationen Fort Solis och bestämmer dig för att åka dit och kolla. Det är kortfattat premissen för denna promenadsimulator där miljöerna och berättelsen står för den överlägset största delen av upplevelsen. Väl vid stationen är den helt nedlåst och det faller på dig att ta reda på vad som hänt och vem som skickat nödsignalen i väntan på förstärkning så fort stormen falnat.

Som jag redan nämnt så spelar berättelsen en central roll och för att inte förstöra din potentiella upplevelse så kommer jag att undvika spoilers.

Spel i rymden med tät stämning har börjat växa fram som en egen subgenre och det finns likheter med spel som Deliver Us the Moon (8/10) och Observation (9/10). Spelet drivs framåt av ljud- och videoklipp som lämnats av stationens invånare. Det finns en hel del dörrar som från början är låsta, vilket skapar en ganska linjär väg för utforskning av spelvärlden. Under spelets gång uppgraderas din behörighet att låsa upp dem. Principiellt gillar jag den typen av spelmekaniker, men då huvudpersonen går förhållandevis långsamt så blir det ett störningsmoment att återbesöka platser jag redan varit på.

Bortsett från att gå och interagera med föremål i omgivningen är variationen liten. Det förekommer tajmingbaserade sekvenser där du har oväntat kort tid på dig att reagera, men jag vet inte om det påverkar utgången av händelserna då jag misslyckades med majoriteten av dem. Det finns även några enkla pussel och minispel där du ska tajma knapptryckningar och tyvärr är tillfällena ganska få och kommer i klumpar där du ska göra samma sak några gånger i rad. På det tekniska planet spelade jag på prestandaläget och trots detta tappades bildrutor titt som tätt och det blev smärtsamt uppenbart vid panoreringar av skärmen.

För mig är spelets största tillgång är de klaustrofobiska miljöerna och de eminenta röstskådespelarna. Omgivningarna gör ett eminent jobb med att beskriva en nedgången gruvstation som enligt huvudpersonen nyttjar äldre teknologi. För mig känns det som en realistisk rymdtolkning och de trångbodda sovrummen och sparsmakade kontoren skulle definitivt kunna vara inslag i en koloni på Mars år 2080. Mest stämningsfullt blir det i min mening i de mörka tunnlarna som endast lyses upp av min pannlampa med en alldeles för smal ljuskägla.

Berättelsen är intressant men förutsägbar och jag hade gärna sett lite djupare karaktärsporträtt. Huvudpersonerna får självklart lite mer utrymme än de figurer som endast figurerar i klipp inne i spelet, men jag hade ändå gärna sett både mer historik som byggt ut personligheterna och kanske ytterligare karaktärsutveckling. Birollerna är bitvis intressanta, men får egentligen för lite utrymme för att bli något annat än berättelseelement och lite extra krydda.

På det hela taget är Fort Solis ett helt ok spel som hade kunnat vara så mycket mer. Jag får nästan känslan av att det har funnits ett längre manus som kapats av någon anledning, då det finns utrymme för fler klipp som hade gjort sidofigurerna mer levande, det hade kunnat få plats mer vardag och även en lite matigare huvudberättelse.