Recension: Forspoken [PS5]

Förväntningarna på Forspoken har varit ganska höga från både Square Enix och Sonys håll, med tanke på att de sistnämnda valde att öppna plånboken för att göra spelet konsolexklusivt för PlayStation 5. För mig var det dock mer svårtolkat vad Sony-ledningen såg i spelet i den rad av trailrar som användes i marknadsföringen.

Det var egentligen inte förrän i slutet av förra året, när Square Enix släppte en demo av Forspoken på PlayStation Store som jag började se vart spelet var på väg och vad utvecklarna siktade mot. Jag kan inte påstå att jag var helt övertygad att det hela skulle bli bra, men nyfikenheten var definitivt på topp.

Berättelsen följer den föräldralösa Frey Holland som försöker finna sin plats i samhället, men vardagen i New York bjuder sällan på några positiva inslag. Hon är välkänd inom rättssystemet och på inte alltför god fot med lokala småbrottslingar, och den enda frizon hon har i livet delar hon med katten Homer. Hon har dock en plan för att kunna fly alla sina problem, men denna stjälps när alla hennes besparingar går upp i rök i en lägenhetsbrand.

När allting ser som mörkast ut blir hon dessutom indragen i en magisk portal och transporterad till en helt annan värld. Som om detta inte var förvirrande nog har Frey blivit sammanfogad med ett armband som på något vis kommunicerar med henne och blir en form av vägledare genom denna främmande värld. Det visar sig att du har hamnat i Athia, en värld som har drabbats av omfattande farsot som har eliminerat eller muterat i princip allt liv utom den sista fristaden Cipal.

I samband med att Frey anländer i Athia upptäcker hon att armbandet, som motvilligt får namnet Cuff, väcker liv i magiska förmågor som underlättar överlevandet i de monsterfyllda landskapen. Tack vare dessa färdigheter övertalas hon att agera motvillig hjälte i kampen mot fyra onda magiker som förmodas ligga bakom spridandet av ond, bråd död, men kampen blir snabbt personlig för Frey också efter den första dusten mot magikerna.

Första intrycket av Forspoken är tyvärr ganska risigt, med väldigt utdragna sekvenser innan du faktiskt får fria tyglar. Även när du börjar få möjlighet att röra dig fritt i spelvärlden känns det som att något saknas, och det är inte förrän efter den första stora bossen som saker börjar falla på plats. Då får du nämligen tillgång till majoriteten av de färdigheter som förenklar hur du tar dig runt i Athia, och det var även då min upptäckarlust väcktes. Inte enbart för att ta mig an sidoaktiviteter, för dessa blir oftast ganska enformiga, utan mer för att utforska den bitvis utsökt skildrade världen. Det är dessutom kul att kedja ihop dessa magiassisterade hopp och skutt över klippor och ruiner, och det är ganska imponerande vilken hastighet man kan få upp ibland.

Striderna mot monster som strövar genom omvärlden baseras huvudsakligen på att hitta vilka magier som är effektiva mot vilka fiender. Du får tillgång till fler olika typer av magityper ju längre du tar dig genom spelet, och du kan skifta mellan färdighetsträden i stridens hetta för att hitta de rätta kombinationerna för att eliminera motståndet. Det fungerar i huvudsak bra och blir i vissa fall ett kul pussel att lösa under press, men i enstaka fall skapar det också lite onödiga spikar i svårighetsgraden när balansen inte riktigt stämmer.

När jag spelade demoversionen förra året reagerade jag ganska mycket mot dialogen i spelet, och min farhåga var att hela spelet skulle bli en kavalkad av sunkigt levererade one-liners. Lyckligtvis är detta inte fallet, åtminstone inte i det stora hela. Det är mest käftande mellan Frey och Cuff som har en tendens att bli odräglig ibland, när det försöker skildra deras motvilliga samarbetssituation. Detta problem förstärks sedan av att dialog ofta repeteras när du utforskar Athia, och när repliken inte var rolig första gången blir den inte roligare vid femte eller tionde gången.

Forspoken kan vara ett av de spel som jag har haft svårast för att sätta ett slutbetyg på, eftersom det är så otroligt varierande i kvalitet och upplevelse. Den otroligt sega starten tillsammans med en väldigt hafsig avslutning på spelet skvallrar om en inte helt okomplicerad utvecklingsprocess. Helheten känns tyvärr lite ofärdig, och även om spelet verkligen skiner emellanåt är det svårt att helhjärtat rekommendera det.