Recension: Foreclosed [PS5, PS4]

I dagens samhälle är det inte helt ovanligt att människor använder sig av olika identiteter på exempelvis nätet. Oavsett om det är äkta eller falska identiteter så speglar de mycket av det vi gör och vilka vi är. Men hur skulle det bli i en framtid där tekniken har tagit oss så långt att identiteter är en hårdvaluta som helt avgör vilka rättigheter du har i samhället? Det har studion bakom Foreclosed funderat på.

Foreclosed är något så intressant som en interaktiv serietidning i spelformat. Råbiffen Evan Kapnos har precis som de flesta andra medborgare en ID-skuld till staten. Utan ett ID hamnar man på samhällets absoluta botten, så när någon en dag försöker förverka hans identitet blir det upp till mig att hoppa från serieruta till serieruta i jakt på svar.

Spelet ser häftigt ut med behagliga animationer och färgglada miljöer. Det är snyggt upplagt och olika rutor ploppar upp på skärmen allt eftersom jag tar mig fram genom min omgivning. Man använder sig av olika vinklar, pratbubblor och snygga övergångar vilket ger ett väldigt bra intryck rent utseendemässigt. Sorgligt nog håller inte mycket annat i spelet samma kvalitet och jag märker snart hur saker börjar få mig att tappa fart i min upplevelse.

Till att börja med är det väldigt stor skillnad i röstskådespelarnas insatser. Det är måhända inte hela världen, men känslan för spelets intressanta berättelse hamnar snabbt på sniskan när hälften av skådespelarna inte verkar ha tyckt att handlingen var lika spännande som jag gör. Tråkigt nog är det svajiga röstskådespeleriet bara en bagatell jämfört med andra problem som sätter käppar i hjulet för mig.

Bland annat springer jag en kort stund in i spelet på en bugg som gör att spelet till viss del fryser, och jag fastnar i en meny som jag inte på något uppenbart vis kan backa ur utan att behöva starta om spelet. Efter fyra omstarter kommer jag vidare, men liknande problem fortsätter att dra sig till mig och Evan, nästan i kvickare grad än fienderna. Ett av spelets större inslag är nämligen att skjuta sig igenom stora mängder motståndare.

Dessa kan vara beväpnade på lite olika vis och tanken är att man med hjälp av olika uppgraderingar och liknande ska kunna ta sig igenom vågor av dem vid olika tillfällen. Det kanske låter överkomligt på pappret, men kamerastyrningen och siktet är såpass svajigt att varje möte med en grupp fiender går att jämföra med att ha en prickskyttetävling ståendes på ett fartygsdäck i full storm. Att gå och skjuta samtidigt kommer inte på tal, och trots att jag sänker inställningarna till de långsammare hastigheterna på skalan innebär varje eldstrid ett stort antal omstarter eftersom min karaktär biter i gräset fruktansvärt lätt.

Vid de moment i spelet som inte involverar skjutande är kameran uthärdlig, men den ligger lite väl tätt på karaktären vilket gör att det känns som att jag kikar över Evans axel på ett väldigt opraktiskt sätt. Att smyga runt i ventilationsgångar, ta sig förbi patrullerande vakter och hacka sig igenom dörrar och annat fungerar helt okej och kan till och med vara lite spännande, men de momenten får kämpa för att sticka ut, och när de väl gör det är de på sin höjd ändå ordinära.

Mitt första intryck av Foreclosed var hoppfullt, och med sitt häftiga utseende hade jag verkligen velat tycka om det. Problemet är bara att det inte är särskilt bra, i alla fall inte för stunden. Kanske hade det gått att rädda med ett par väldigt välplacerade uppdateringar, men tills dess är det definitivt inte ett spel som jag kan rekommendera.