Recension: Fobia: St. Dinfna Hotel [PS4, PS5]

Nu under sommaren passar många av oss på att resa någonstans. För en hel del involverar det att boka in sig på ett hotell där vi kan äta och sova gott, njuta av lite service och slippa städa själva för några dagar. I Fobia: St. Dinfna Hotel vänds en relativt trevlig hotellvistelse till något ytterst obehagligt för reportern Roberto, och snart önskar han att han hade checkat ut långt innan planerat.

Att Roberto befinner sig på St. Dinfna Hotel har egentligen inte så mycket med nöje att göra, utan snarare arbete. Efter att ha mottagit ett antal mail gällande mystiska händelser i den aktuella byn anar han ett lönsamt uppdrag och beger sig dit. Några kvällar senare får han själv uppleva dessa märkliga företeelser i sitt hotellrum, slår i huvudet och vaknar upp i ett totalt kaos. Något har hänt, men vad?

Fobia: St. Dinfna Hotel är ett spel som närmast går att jämföra med exempelvis Resident Evil 7, Amnesia: The Dark Descent, Outlast och andra spel där skräck i förstapersonsvy hör till huvudingredienserna. Mitt första uppdrag blir att ta mig ut ur Robertos rum, vilket även fungerar som ett slags introduktion till spelets upplägg. Väl ute ställs jag inför ett hotell som har gått från att vara ett ganska schysst boende till något som liknar en krigszon. Bränder, bråte och låsta dörrar blockerar min väg och till råga på det vandrar obehagliga varelser mållöst runt i de mörka korridorerna.

Spelets upplägg kretsar framförallt kring tre saker: att utforska sin omgivning, lösa pussel, och försvara sig mot de mystiska varelserna man stöter på. Roberto har inga direkta förmågor eller liknande som kan hjälpa honom, men med olika sorters utrustning och den mystiska kraft som ligger bakom incidenten går det ändå att påverka omgivningen förhållandevis väl. Exempelvis kan jag genom att kika genom Robertos kamera se saker som inte annars syns, ett inslag som är roligt på det viset att det samtidigt som det hjälper mig även bygger upp spänning då jag inte vet vad som väntar när jag sätter kameran mot ögat. Jag kan dessutom uppgradera min utrustning, vilket även det är ett välkommet inslag.

Det är något av en bladad påse när jag springer på ett monster, eftersom jag inte alltid vet vad jag får. Jag gillar designen på bestarna jag möter och uppskattar att jag då och då hittar något vapen att försvara mig med. Det känns som att mängden konflikter är lagom och även om det klassiska ”survival horror”-elementet med att räkna kulor och bandage bultar ganska svagt är jag glad att det finns med. Motståndarna kommer i olika färg och form men de flesta lyckas ändå hyfsat med att presentera en obehaglig fasad, något som väger upp för deras något bristande intelligens. En liten sten i skon är nämligen motståndarnas artificiella intelligens, som inte alltid är helt på topp och stundvis leder till att de fastnar i dörröppningar och agerar förvirrat.

Ett av de mest intressanta inslagen i spelet är hur man har gjort en intressant väv av hotellets olika delar. Flera flyglar, trapphus och separata våningsplan fyller ut byggnaden och en liten (för det mesta fungerande) hiss blir hotellets röda tråd. I början av spelet saknas majoriteten av knapparna på dess panel, men allt eftersom jag utforskar hotellet hittar jag fler knappar och låser upp genvägar som för mig framåt. Spänningen är tät och jag imponeras över hur man har lyckats få de flesta av våningarna att kännas både estetiskt och stämningsfullt unika trots att de faktiskt är i samma byggnad.

För att vara ett spel som lånar friskt och kanske inte riktigt kommer med så mycket nytt känns ändå Fobia: St. Dinfna Hotel som en ganska trevlig upplevelse i en intressant kontext. Jag upplever att dess starkaste kort är utforskandet av de påträngande miljöerna och den intressanta berättelsen, men det bjuds även på en lagom svår dos pussellösande och monsterkamp för den som gillar en sådan mix.