Recension: Flintlock: The Seige of Dawn [PS5]

Flintlock: The Seige of Dawn utannonserades i mars 2022 och spelutvecklarna A44 Games har efter ett par förseningar färdigställt deras delvis öppen värld-äventyr som utspelar sig i en värld med inspiration från Napoleons era.

I detta spel iklär jag mig rollen som Nor Vanek, en medlem i en koalition som ska försvara mänskligheten från ”De Äldre Gudarna” och en armé av odöda. Efter inledningens incident lyckas Nor överleva mot alla odds från ledarguden Urus attack, och hittar en allierad i mystiska guden Enki. Enki ser ut som en askgrå räv och har sina personliga skäl att ta sig an de övriga gudarna. Tillsammans med Enki beger sig Nor ut på deras gemensamma uppdrag; att dräpa onda guden Uru och de odöda. För att nå Uru behöver Nor rädda andra delar i riket från andra farliga gudar och ge hopp åt invånarna.

Flintlock: The Seige of Dawn är ett fartfyllt äventyr där fokus ligger i de täta striderna, vilket lånar inspiration från Dark Souls pareringar och Bloodbornes pistolkontringar. Kamperna flyter på bra och trots att inlärningen av slagsmål är enkel, är bemästrandet en tidskrävande process. Likt Souls-spelen kan Nor göra rullningar och skydda sig mot attacker, men jag upplever ibland att hon inte reagerar trots att jag trycker in blockknappen. Om en fiende blinkar rött innebär det att den kommande attacken inte går att blockera, vilket då innebär att måste jag förflytta mig snabbt eller skjuta med puffran. Efter några framsteg i äventyrets gång får jag dessutom en musköt för att skjuta fiender på lång distans. En lyckad huvudträff oskadliggör min motståndare och animationen visas i tillfredsställande slowmotion.

Enki är en värdefull allierad under äventyrets gång, särskilt i strid. Han kan störa fienderna genom att hoppa på dem och sprida en förbannelse. När förbannelsen blir tillräckligt hög paralyseras min motståndare, vilket ger Nor möjligheterna att dela ut stor skada och även förstöra deras skyddsrustning. Enki blir dock utmattad om han använder för många attacker och behöver tid att hämta andan, så jag behöver hushålla en del med användandet. Jag kan hitta ädelstenar som kan addera andra effekter i Enkis magier, exempelvis att kunna förgifta fiender kortsiktigt.

Nor är en atletisk, elegant stridskvinna och lätt att styra. Hon kan dubbelhoppa och göra en snurr för att färdas långa distanser, och det ser häftigt ut när protagonisten slänger en näve svartkrut som smäller vid ett utfört andra hopp. Dessutom kan ett andra hopp rädda mig om det utförs vid rätt ögonblick från ett djupt fall. Vid blå piedestaler med dödskallar kan Nor öppna upp revor, vilket kan få henne att färdas långa sträckor med hög hastighet. Det är praktiskt att använda dessa revor, då detta reducerar tiden det tar om jag vill återvända tillbaks till en säker destination. Nors och Enkis relation är spelets hjärta, nästan lika stark som Kratos och Atreus band i de två senaste God of War-spelen. Enkis inbjudande röst får mig att känna trygghet, och dialogerna mellan dem är både trevliga och intressanta. Röstskådespelarna gör en utmärkt insats, likaså de träffsäkra ljudeffekterna, men om jag ska vara petig är ljudmixen för musikvolymen på tok för hög även om den är nedsänkt till lägsta nivån.

En noterbar likhet med Souls-spelen är att jag kan hitta viloplatser för att fylla på livflaskor och ammunition, och likt nämnda titlar återvänder stupade fiender efter en vilostund. Det finns två olika viloplatser; magiska magnetiter och lägereldar. Skillnaden mellan dem är att vid lägereldar kan de allierade jag har träffat under berättelsens gång erbjuda möjligheter att uppgradera vapen och utrustning mot insamlade erfarenhetspoäng och råvaror.

Jag får erfarenhetspoäng efter besegrade fiender och avklarade uppdrag, men en kombination av attacker och skenmanöver kan bygga upp en procentsats som kan ge extrapoäng, såvida inte Nor blir träffad och därmed förlorar bonusprocenten. Det är tillfredsställande att få ihop en lyckad kombo och systemet skapar en intressant avvägning mellan risk och belöning. Erfarenhetspoängen kan också användas för att låsa upp förmågor åt Nor, hennes pistol eller Enki.

Flintlock: The Seige of Dawn är ett utmärkt äventyr när det gäller engagerande utforskning likt Horizon Zero Dawn (9/10) och den välskrivna berättelsen håller mig klistrad framför tv-skärmen. Fastän de är olika, är Nors mod och starka karisma jämförbart med Horizons hjältinna Aloy. Det finns gott om sidouppdrag och samlarobjekt för de som vill göra mer än att dräpa gudar. Jag kan rädda städer genom att dänga skurkligans väktare i området, och därmed skapa fred i staden. Bossarna är spelets tuffaste motståndare och ger sig inte i första taget, för det krävs snabba reflexer och ett gnutta tålamod att besegra dem.

Detta är ett spel som bjuder på en trevlig överraskning med en god mix av Dark Souls brutalitet och God of Wars dramatik. Jämfört med From Software titlar är inte detta spel lika oförlåtande, men det är ändå tillräckligt utmanande för att hålla mina reflexer aktiva. Om du gillar någon av nämnda titlar, eller spännande äventyrsspel i överhuvudtaget så ska du inte missa Nors berättelse.