Recension: Flint: Treasure of Oblivion [PS5]

Av alla pirater i populärkulturen lär kapten Flint vara en av de mest minnesvärda. Tillsammans med sin (kanske desto mer kända) kollega Long John Silver utgör han en av karaktärerna i den klassiska romanen Skattkammarön, men tillsammans har de gjort en hel del gästspel i såväl filmer som spel och allt mitt i mellan. I Flint: Treasure of Oblivion får vi följa Kapten Flint, men även ett helt gäng andra pirater på ett äventyr som bjuder på en intressant handling och strategiskt laddade strider.

Spelet tar avstamp i ett fängelse där Flint och hans andreman Billy Bones sitter fängslade i väntan på galgen. Handlingen förmedlas delvis genom snyggt animerade bilder i stil med serietidningsrutor, och de ger en intressant skärpa till spelets narrativ. Flint som även här är något av en kändis lyckas snart ta sig ur fångenskapen, och på vägen får han dessutom nys om en ofantlig skatt som bara väntar på den som hittar den.

Utan vare sig skepp eller besättning ser oddsen dåliga ut för den erfarna kaptenen, men inom kort sätts jag som spelare på att lösa situationen, och en rekryteringsrunda tar sin start. Det är ganska gemytligt att upptäcka spelets miljöer, och även om utforskandet stundvis känns lite linjärt är det här ett av titelns starkare kort. 

Innan någon hinner ropa skepp-ohoj är vi alltså ute på havet och äventyret kommer igång på allvar. Vid det här laget har jag ett antal strider under bältet, men det är först nu som det blir riktigt stora bataljer. Spelets strider har ett intressant upplägg som delvis bygger på tärningsslag, men även karaktärers egenskaper och styrkor. Slagfältet är utformat som ett rutnät där mina trupper automatiskt placeras ut i början av striden, och även om det tekniskt sätt går att välja vem som ska stå var så är den processen lite för klumpigt för att orka lägga ner tid på, en problematik jag kommer att återkomma till.

Väl utplacerade kan jag använda karaktärernas handlingspoäng för att förflytta dem och attackera mina motståndare runt om på spelplanen. Vapen är något av en bristvara till en början, men jag gillar hur man har gjort det till en faktisk stridsteknik att putta, fälla, slå och stampa på sina motståndare istället. Olika vapen har dessutom olika attackmönster, vilket ger både för- och nackdelar när ens trupper kan göra bra med skada, men även råka slå varandra om jag inte är försiktig.

Under stridens gång påverkas svårighetsgraden av en moralmätare uppe i kanten av skärmen. På en av tärningarna jag slår finns resultat som höjer alternativt sänker min moral, och detta påverkar i sin tur hur lätt det är att träffa motståndare eller utföra vissa andra handlingar. På tärningarna finns även resultat som visar om jag får in en träff överhuvudtaget, om det är en fullträff och vilken sorts skadetyp det blir. Systemet är intressant, men lite svårt att greppa även om jag läser i hjälpavsnittet både en och två gånger. När det är som bäst har jag väldigt trevligt i striderna, men det finns många stunder när frustrationen smyger sig på också.

Spelet har nämligen en hel del mindre skavanker som i det långa loppet blir en rejäl sten i skon. Bland annat är markören som används för att flytta mina karaktärer i strid på tok för stel och långsam vilket både är förvirrande och sänker tempot avsevärt. Det är dessutom snålt med information kring händelser på slagfältet vilket gör att jag exempelvis inte kan se i efterhand om någon av mina mannar har stupat, eller ens var de ligger när jag behöver återuppliva dem. Värstingen är dock det lilla men ack så frustrerande generalfelet att markören hoppar tillbaka till en ursprungsposition när jag navigerar i menyerna. En sån enkel sak som att kontrollera en karaktärs förmågor innebär därför att jag får flytta markören fyra-fem gånger till samma plats. 

I nuvarande läge är Flint: Treasure of Oblivion ett spel som har potential att vara ett ganska bra spel men behöver slipas till rejält innan det kan uppfylla det målet. Med det sagt är det framförallt en sak som utvecklarna har lyckats väldigt bra med, och det är presentationen av temat. Miljöerna, de serietidningsaktiva dialogrutorna, klockrent illustrerade karaktärer och våldsamma innehållet känns mitt i prick. Sen har vi så klart Flint, en huvudkaraktär som verkligen personifierar begreppet ”anti-hjälte”. Berömmet räcker dessvärre inte för att balansera up det hela, något som en uppdatering eller två kanske kan lösa.