Recension: Flashback 2 [PS5]

Att försöka slå, eller för den delen leva upp till, gamla meriter kan vara svårt. Det vet nog den franska spelskaparen Paul Cuisset mer än någon. Under 90-talet låg han bakom ett par av den tidens absolut mest framgångsrika och inflytelserika spel, och ett av dessa, Flashback, listades ett tag i Guinness rekordbok som det bäst säljande franska spelet. Nu är det dags för ett försök till en ny uppföljare till det.

Namnet till trots så är Flashback 2 inte den första uppföljaren till originalet. Det släpptes nämligen ett spel redan 1995, Fade to Black, som fortsatte första spelets hjälte rakt av, men vi får försöka bortse från det. Nu är det dags att snacka om spelet som skall vara den första numrerade uppföljaren.

Det är omöjligt att bortse ifrån vilket genomslag, och vilket inflytande, Flashback hade när det släpptes ett par år in i Amiga, Super Nintendo och Sega Megadrive-eran. Med oerhört väldetaljerade och naturliga animationer, ett superbt soundtrack och en tät atmosfär så föll både spelare och kritiker pladask för dess charm. 

Med en rätt så välbalanserad (och straffande) spelmekanik där det gällde att sättas precisionshopp och taktiskt angripa läskiga utomjordingar så ledde det i mitt fall till rätt rejäl frustration, en mängd svordomar och antagligen minst en trasig joystick.

Flashback 2 försöker ta grundidén med sidscrollande utforskande och frenetiska fajter in i en tredje dimension, och misslyckas totalt med att översätta spelmekaniken på ett bra sätt, och saknar dessutom all charm från originalspelet. Perspektivet är för det mesta snarlikt originalet, där jag rör mig i sidled mellan olika områdena, med det ytterligare tillägget att jag även kan röra mig i djupet. Kameran skifter ibland till ett mer överhängande perspektiv där jag får röra mig friare i djup. Tyvärr aldrig särskilt smärtfritt, då det är alldeles för lätt att fastna i miljöer, trappräcken eller andra smärre hinder. 

Att de allra flesta striderna dessutom utspelar sig i dessa arenor ställer till det lite mer än lovligt, då siktandet är vansinnigt oprecist och de flesta fiender tål alldeles för mycket stryk. Ja, likt originalet behöver Conrad fortfarande kämpa mot utomjordingar som försöker invadera jorden genom att antingen morfa till människor, eller i undantagsfall våga visa sig som de är. Det underlättar inte heller att Conrad är efterlyst och polisen är ute efter honom.

Vare sig handlingen, karaktärerna eller röstskådespelarna lämnar några direkta goda intryck. Ibland känns röstinsatserna som en dåligt intrimmad röst-AI och jag tappar rätt tidigt intresset av den nonsensiska handlingen och försöker bara i snabbast möjliga mån ta mig fram till slutet. När eftertexterna väl rullar (och spelet kraschar) kan jag inte annat än bli imponerad över hur ett så pass instabilt, buggigt och prestandamässigt katastrofalt spel lyckas släppas 2023. 

Jag skrev lite skämtsamt i ett ‘Vad spelar du i helgen’¨-inlägg för ett tag sedan att jag hoppades på att Flashback 2 skulle lämna ett bättre intryck än det förra spelet jag spelade från Paul Cuisset (Amy till Playstation 3). Med facit i hand kan jag konstatera att Flashback 2 är ungefär lika katastrofalt dåligt på alla plan – både rent tekniskt, speldesignsmässigt men även artistiskt.