Recension: Firewatch [PS4]

Det finns en genre som har vuxit sig rätt stor de senaste åren, och dess spel brukar skämtsamt kallas för ”promenadsimulatorer”. Sådana spel går främst ut på att du går omkring och låter själva berättelsen utspelas i takt med att du rör dig genom världen. Everybody’s Gone to the Rapture (9/10) är ett sådant spel, och Firewatch kan nog också klassas som en interaktiv promenad av vissa. Fast jag skulle hellre kalla det för ett äventyrsspel i förstapersonsperspektiv.

Oavsett vilket är det det viktiga i såna här upplevelser att förmedla en stark och engagerande berättelse utan att själva rörelsemomentet blir långtråkigt. Tur då att handlingen här är otroligt stark – åtminstone inledningsvis.

Det går inte att berätta för mycket om handlingen utan att förstöra spelupplevelsen, vilket gör det rätt klurigt att faktiskt komma med detaljerad kritik rörande den. Men huvudberättelsen kretsar kring ditt nya jobb som skogsvakt i Wyoming. Året är 1989, en sommarsäsong efter den stora branden i Yellowstone, och du har anlitats för att hålla koll på skogen och se till att inga bränder inträffar obemärkt.

Färgpaletten i Firewatch är helt otroligt fin, och ger spelet en härlig stämning.

Så vem är du då? Jo, ditt namn är Henry och du är 39 år gammal. Ditt tidigare liv återberättas i spelets intro, och här får du själv styra vad som hände i viktiga händelser som hör till ditt förflutna. Det är ett väldigt genomtänkt spelelement, och de mänskliga valen som den yngre Henry har gjort känns trovärdiga och bidrar starkt till att jag känner mig hemma i rollen som denne ledsne och barske karaktär.

Under dina första dagar i skogsvaktartornet får du lära dig att ta dig fram genom skogen och utforska omgivningarna. Din ständiga följeslagare här är din chef Delilah, som du är i ständig kontakt med via radio. Hon sitter ett torn bort och har god koll på både jobbet och dina rörelser genom området, och det är just kommunikationen mellan er som utgör själva grunden i spelet. Ni pratar, skämtar, flörtar och lär känna varandra under sommaren, och det är i dessa ögonblick som Firewatch verkligen skiner. Dialogen är rapp, rolig, rörande och realistisk.

Men så börjar det hända saker som inte riktigt tillhör vanligheterna. Mystiska ljud hörs och oväntade händelser inträffar. Det känns inte som att ni är ensamma där ute.

Som sagt så går det inte att gå in på handlingen mer än så här utan att förstöra upplevelsen. För spelet är som en interaktiv deckare i förstapersonsperspektiv. Du får själv utforska skogen och ta dig fram genom handlingen, och det finns hundratals olika nyanser och detaljer du själv drar fram ur spelet genom att titta på saker och prata om dem med Delilah. Det är imponerande gjort, men trots att utvecklarna har lyckats väl med att låta dig bidra hur mycket (eller hur lite) du själv vill så tycker jag att själva huvudberättelsen sticker iväg lite väl mycket. Kanske var jag alldeles för uppslukad av introt, men jag tycker verkligen att spelets första halva var starkare än den andra.

Eventuella brister i handlingen vägs åtminstone upp av den härliga grafiken, som har tagits fram tillsammans med den eminente grafikern och konstnären Olly Moss. Spelets murriga färgpalett får det att kännas som att du rör dig fram genom ett vykort från Team Fortress-spelen, mycket tack vare den lätt cellskuggade grafiken. Det är otroligt fint, och den utmärkta ljussättningen gör promenerandet genom nationalparken till en fröjd. När solen ligger på kan den ibland vara så pass bländande att det blir svårt att se var du befinner dig på kartan. Jag störde mig inledningsvis på detta, men när jag insåg att jag kunde ställa mig i skuggan av ett närliggande träd kändes det snarare mer verklighetstroget än irriterande. Tyvärr hackar bilduppdateringen till ganska ofta, vilket är störande då jag rycks ut ur stämningen.

Om du verkligen vill förstärka upplevelsen rekommenderar jag att du stänger av GPS-funktionen på kartan och lär dig navigera med kompassen. Du vänjer dig rätt fort, och det bidrar verkligen till upplevelsen. Jag är glad över att ha fått uppleva Firewatch, och Campo Santo har gjort ett imponerande jobb med att skapa levande röster som verkligen ger liv åt karaktärerna. Jag önskar dock att spelets alla sex timmar hade varit lika gripande, och inte bara de första.