Recension: Firewall Zero Hour [PSVR]

I spel som presenteras med hjälp av PlayStation VR (8/10) är det nästan en självklarhet att leverera upplevelsen i förstapersonsvy. Kopplingen till förstapersonsskjutare är därför också relativt naturlig och även om jag har spelat igenom halvtama titlar som Bravo Team (5/10) inom denna genre, vet jag att det går att få en titel att glänsa.

Det mycket välgjorda Lethal VR (8/10) lyckades förmedla en väldigt realistisk känsla, även om målen i simulatorn var papptavlor. Och det smått fantastiska Superhot VR (8/10) fick mig att svettas av verkligheten, levererad i kantiga polygoner. Nu är frågan om Firewall Zero Hour från Santa Monica-studion First Contact Entertainment lyckas med sitt ambitiösa projekt att blanda VR och strategiskt skjutande.

OK, inget stoppar oss nu. Vi har ”the high ground”…

Under mina första sittningar med spelet väljer jag att utforska mekaniken tillsammans med artificiella motståndare och medspelare. Den större delen av titeln kretsar kring scenariot där jag axlar rollen av en agent som ska hitta en dator innehållande hemlig information, hacka den och under tiden nedgöra eventuella fiender som försöker stoppa mig.

Även om det känns lite avigt att använda DualShock-kontrollen när jag siktar, infinner sig snart en relativt äkta känsla. Förflyttningen känns flytande och jag sköter de vida kameraförlyttningarna med handkontrollen medan finjusteringar görs med VR-headsetet. Fienderna stupar en efter en i de relativt små banorna som spelet erbjuder, och även om de återupplivas relativt snabbt kan jag emellanåt pusta ut och fortsätta leta efter nästa ledtråd till var datorn med hemlig information finns.

Ska _-=Beastkiller999=-_ eller jag försöka hacka datorn denna gång? OK, jag gör det igen då…

Väl framme vid datorn, krävs det att jag befinner mig i närheten av den för att data ska laddas upp i molnet och levereras till min hemliga arbetsgivare. I sololäget känns detta moment frustrerande eftersom jag är helt ensam och därför konstant behöver pricka de fientliga styrkorna som försöker motsätta sig min framgång. Ammunitionen tar ständigt slut och jag behöver hela tiden lämna min post för att leta upp fler magasin till min bössa.

Onlineläget bygger vidare på konceptet, men har istället mänskliga spelare; antingen i mitt lag eller på båda sidor av slagfältet. Jag förstår intentionen att göra något unikt där jag i ett sammansvetsat lag strider mot en likvärdig motståndare. Tyvärr brister min upplevelse i detta ganska rejält och det känns som att huvuddelen av mina kompanjoner föredrar att springa runt och skjuta istället för att jobba tillsammans som ett lag.

Förmodligen fungerar upplägget mycket väl om det är så att du och ett antal vänner samlas i en grupp för att planera strategier och sedan exekvera dem på ett effektivt sätt på slagfältet. I mina sessioner online, handlar det dock om att ständigt vara den som hackar datorn medan mina medhjälpare springer omkring som yra höns och skjuter på fiendesoldaterna. Och visst vinner vi några matcher, men personligen tycker jag att upplevelsen tillsammans med främlingar ganska snabbt urvattnas och blir smått tråkig.