Recension: Final Fantasy XVI [PS5]

Den långlivade Final Fantasy-serien är en rollspelsserie som numera lever under dubbla identiteter. Det är inte längre enbart de omfattande och genredefinierande enspelarupplevelserna som många växte upp med. Parallellt finns det även ett gigantiskt onlinerollspel som genomgick en smått mirakulös transformation för att så småningom etablera sig som ett av de mest populära MMO-spelen för tillfället.

Det är dessutom en betydande del av de kreativa krafterna bakom Final Fantasy XIV som har fått tackla utmaningen att skapa ett nytt inslag i serien, vilket skapade ganska höga förväntningar på vad Final Fantasy XVI har att erbjuda.

I denna berättelse tar du dig an rollen som Clive, som är en riddare i riket Rosaria. Han är även utsedd till beskyddare till yngre brodern Joshua som råkar vara en av åtta så kallade dominants i världen. En dominant är en person som har en direktkoppling till en kraftfull Eikon, som många Final Fantasy-fans kommer att känna igen som summons eller eidolons från tidigare spel. I Joshuas fall har han en koppling till Phoenix, vars eld- och restaureringskrafter är ämnade att spela en stor roll för rikets säkerhet framöver.

Redan från början är det tydligt att det råder mycket oroligheter på politisk nivå och att stridigheter är nära förestående. Det gör därför rollen som dominant ännu viktigare i form av försvar mot anfallande makter. Förberedelserna sker dock lite för sent och en kupp mot hela maktstrukturen i Rosaria utförs där även Joshua stryker med. Clive blir tillfångatagen, men svär på sitt liv att han ska utkräva hämnd mot personerna bakom hela familjens, och inte minst Joshuas död. Detta är en ganska generell överblick på själva berättelseupplägget eftersom jag inte vill avslöja alltför mycket från de många svängar fram och tillbaka som denna bitvis fantastiska resa bjuder på.

Efter kuppen mot Rosaria bryter det ut krig i så gott som hela Valisthea och en växande misstro mot alla med magiska förmågor skapar enorma samhällsklyftor, till den grad att de i vissa områden används som slavar. De märks också med ansiktstatueringar för att alla ska veta vem de är, så att ingen ska missta dem för ”riktiga människor”. Det finns dock fickor av trygghet här och var, och Clive kommer i kontakt med just en sådan när han träffar motståndskämpen Cid. Clive går motvilligt med på att ansluta sig till gruppen, då hans enda prioritering fortfarande är att utkräva sin hämnd. Det visar sig dock snabbt att det inte är så tokigt att ha en plats där han inte behöver dölja sina magiska färdigheter.

Clives speciella förmågor baseras på rollen han hade som Joshuas beskyddare och han kan därför frammana krafter från Phoenix under strider. Under spelets gång får du tillgång till krafter från andra Eikons också, och det är då själva stridssystemet börjar växa och bli intressant. Du kan omedelbart växla mellan olika Eikons och med detta kedja ihop attackkombinationer som både ser spektakulära ut och är väldigt effektiva. Vid speciella tillfällen kan Clive dessutom förvandlas till en Eikon för att utkämpa några av de mest ambitiösa och visuellt imponerande bosstrider jag någonsin har sett. De varierar dock en aning i hur kul de är att utkämpa, men oftast håller de hög klass även där.

Berättelsen är till en början ganska komplex med tanke på alla viktiga karaktärer, nationer och relationer men det finns hjälpmedel om du har lika dåligt minne som jag. Du kan nämligen i princip när som helst hålla ned pekplattan på handkontrollen för att få upp en majoritet av de relevanta elementen för scenen som utspelar sig, och du kan då läsa en kort summering för att fräscha upp minnet. Det är en smått genialisk funktion med tanke på att spelet tog mig cirka 50 timmar att slutföra. Under denna tid händer väldigt mycket, och det är då användbart att ha lite referensmaterial när en karaktär som du inte riktigt minns dyker upp.

Huvudberättelsen håller sig stark i princip hela vägen genom spelet, men dessvärre kan inte detsamma sägas om sidouppdragen. Till en början är de snudd på värdelösa tills du passerar en specifik punkt i berättelsen, men därefter hjälper de till att förbättra ditt rykte i det lilla samhället du bygger upp. Det största problemet är dock att de sällan har någon intressant berättelse att tillföra, utan känns oftast mer som dussinuppdrag från ett MMO-spel.

Spelet bjuder på många magiska ögonblick, speciellt när det kommer till det visuella och ljudmässiga. Miljöerna är fantastiskt skildrade och det finns en rejäl omväxling med allt från täta och spindelfyllda skogar till vidsträckta ökenområden. Det är dock soundtracket som är den stora kronan på verket. Masayoshi Soken har skrivit musik som täcker en otrolig bredd för att knyta ihop berättelsen på ett fläckfritt vis. Jag har flera gånger låtit kartmenyn ligga uppe lite extra för att höra den sanslöst vackra tolkningen av det återkommande Final Fantasy-stycket Prelude.

Sammanfattningsvis är Final Fantasy XVI en makalös resa från början till slut, även om det inte är felfritt. Men med de ytliga sidoaktiviteterna, aningen repetitiva strider mot dussinfiender och ganska risig prestanda i performance mode i åtanke, känner jag ändå att jag har spelat ett av årets bästa spel. Det kanske inte fyller vissas önskemål om ett klassiskt turordningsbaserat Final Fantasy, men det gör mig inte speciellt mycket när det vi får istället håller så otroligt hög klass.