Recension: Final Fantasy XV [PS4]

Final Fantasy VII är en av de största anledningarna till att jag skaffade PlayStation en vinterdag 1997. Snabbspola till 2016 och ett stort antal titlar senare så har vi äntligen Final Fantasy XV; spelet som från början hette Final Fantasy Versus XIII och skulle knyta an till del 13 på PlayStation 3. Efter 10 års utveckling, nedläggningsrykten och förseningar fick jag till slut möjligheten att äntligen spela det.

När jag startar upp spelet för första gången, slår det mig hur mycket influenser av västerländska rollspel som lyser igenom. Jag får känslan av att utvecklarna spelat både The Witcher-spelen och Dragon Age-serien under utvecklingsarbetet, något som genomsyrar både miljöer och spelsystem.

Nästan som Karibien, men med väldigt konstiga klippor

En stor del av kritiken mot Final Fantasy XIII var att spelaren fick genomlida en 25 timmar lång introduktion nästan helt utan vägval innan äventyret öppnade sig och erbjöd valfrihet. Denna kritik har Square Enix tagit till sig med råge och här bjuds istället en öppen värld från första minuten. Om du vill springa runt och utforska, utföra jaktuppdrag eller sidouppdrag innan du tar dig an berättelsen är det helt upp till dig.

För någon som mig som vill hitta alla hemligheter och ha en tom uppdragslogg i slutändan blir det en spretig start och jag inser snabbt att jag har tillbringat alldeles för mycket tid på sidoaktiviteter. När berättelseuppdraget är listat som nivå 6 och mina karaktärer har nått nivå 18, ändrar jag taktik och kör vidare med berättelsen. Sidouppdragen försöker jag spara till senare.

Final Fantasy XV känns oerhört modernt, trots tio års bagage. Kläderna, frisyrerna, musiken, det actionpackade stridssystemet, ja allting känns helt rätt just nu. Men jag kan ändå inte sluta grubbla och undra om det kommer att uppnå samma ikoniska status som exempelvis del 6, 7 och 9. Jag tror ändå inte det.

Fisken nappar bättre nattetid. Jag lovar!

Jag fick möjligheten att se filmen Kingsglaive: Final Fantasy XV innan jag började spela, och hade jag inte gjort det, hade stora delar av berättelsen varit obegriplig. Spelet förklarar nämligen väldigt lite om konflikten i Insomnia och den kungliga arvslinjen och dess artefakter. Tack vare filmen, blir jag dock snabbt engagerad i prins Noctis och hans vänners öde, även om karaktärernas känsloregister spelas över och överdrivs på typiskt japanskt rollspelsvis.

Det som bryter magin och inlevelsen för mig blir bokstavligen transportsträckorna. När jag hoppar in i bilen, väljer nästa uppdragsmål och får en paus på ett par minuter bryts förtrollningen när jag tappar kontrollen och inte längre får utforska omgivningarna i detalj. Istället går jag iväg och fyller på vattenglaset eller hämtar lite nötter. En bit in i spelet kan jag förstås köra själv, men det tillför ingenting heller och jag kan lika gärna låta Ignis fortsätta köra. Under resan bjuder grabbarna på lite kallprat, men det räcker inte för mig.

Stridssystemet är överlag bra, där jag utrustar hjältarna med vapen och magiska förmågor som kan användas i strid. Jag hade gärna sett ett annorlunda magisystem där jag likt tidigare spel kan har ett större val mellan olika magiska varianter, även om hantverkssystemet för att komponera kombinationsmagier fungerar väl. Även egenskapsträdet känns genomtänkt där jag får blanda bra-att-ha förmågor med rena attackuppdateringar.

Den absolut största bristen i striderna blir kontrollen. Jag stör mig på att jag inte får någon återkoppling om hur lång tid en attack med vapnet jag har redo kommer att ta, och jag får både en fördröjning innan och efter utförd attack. Dessutom ligger kameran ofta lågt nära marken och jag får svårt att se vad som händer. Det finns tack och lov ett mer taktiskt läge där jag får lite mer tid på mig att se mig omkring och ge kommandon medan spelet tillfälligt är pausat. Tyvärr bryts inlevelsen vid pauserna och jag går tillbaka till realtidsläget.

Ibland stannar jag upp och njuter av utsikten

Färdighetssystemet där de fyra huvudpersonerna har varsin egenskap de tränar upp känns genomtänkt och intressant. Varje gång jag slår läger lyser belöningscentrat i min hjärna upp och jag får erfarenhetspoäng, egenskapspoäng och erfarenhet i de fyra färdigheterna. Fisket och matlagningen sticker ut, eftersom jakten på nya recept dyker upp på både väntade och oväntade ställen, samtidigt som minispelet kring fisket känns djupt och det är lätt att slarva bort halvtimmar i stöten på det.

Trots problemen sitter jag där med ett fånigt leende när jag slåss med en Cactuar, lyssnar på Prelude i bilen eller susar fram genom landskapet ridandes på en Chocobo. Till syvene och sist har Final Fantasy hittat hem med del 15 och det är ett förbaskat bra spel. I skrivande stund har jag inte klarat av spelet, men jag lovar att återkomma med en artikel till när jag är klar för att se om mitt omdöme har ändrats, om jag vant mig med skavankerna eller kanske blivit förälskad i andra detaljer.