Recension: Final Fantasy XIV: Stormblood [PS4]

Spel som medium har förändrats ganska mycket sedan Final Fantasy XIV först såg dagens ljus. Flertalet konkurrerande massiva flerspelarvärldar har kommit och gått, spelarantalen har gått upp och ner och begrepp som ’Free to Play’ (fritt att spela, kostar för det mesta ingenting att ladda ner och har ingen månadskostnad) har konverterat de flesta spel från månatliga prenumerationer till att mer vara baserade på små, triviala inköp i spelen.

Men dessa förändringar är inte mycket jämfört med resan Final Fantasy XIV har gått igenom. Från den ursprungliga lanseringen i september 2010 har det genomgått en större renovation med tillhörande byte av regissör och släppts igen under nytt namn (Final Fantasy XIV: A Realm Reborn, 2013) samt fått en större expansion (Heavensward, 2015). Nu är så den andra större expansionen här – Stormblood.

Efter att vår tappra spelarkaraktär tillsammans med en samling vänner och bekanta har sett till hjälpa Ishgard och ge det garleanska imperiet ett flertal kängor under handlingen i Heavensward och dess efterföljande kapitel vänds vår blick österut – regionen Doma behöver vår hjälp.

Vi blickar österut på jakt efter nya fiender

I likhet med många andra MMO-spel följer Final Fantasy XIV mantrat att grupper består av tre olika roller , alla med sitt eget ansvarsområde. De stryktåliga krigarna har som jobb är att hålla fienden upptagen medan helarna ansvarar för att gruppen överlever, och skadeklasserna ser till att göra så mycket skada de bara kan. Ett flertal jobb finns inom varje roll – och de flesta känns igen från äldre Final Fantasy-spel, paladin, vit magiker, svart magiker, bard, drakriddare, med flera, alla med sina unika jobbfärdigheter, styrkor och svagheter.

I sedvanlig stil innehåller en Final Fantasy XIV-expansion inte bara ny handling – utan även ett par nya jobb, ombalansering av spelsystem och, såklart, en utökad maxnivå för alla jobb. Däremot har PlayStation 3-versionen av spelet fått stryka på foten och är permanent nedlagd, men däremot går det att uppgradera till Playstation 4-versionen utan kostnad. Som tidigare går det utmärkt att interagera med spelare på PC – det finns inga specifika Playstation-servrar.

Efter att ha tillbringat en del tid med dels de nya jobben och förändringarna för de befintliga jobben är jag lite konfunderad över hur Square Enix har tänkt. I vissa fall har tröskeln för att lära sig att behärska ett jobb eller en roll trivialiserats till den grad att jobbet inte är särskilt roligt att spela, och i vissa andra fall har det lett till att jobb som tidigare var en nödvändigt del av det tuffare raidandet inte längre är önskvärda. Nu är dessa förändringar ingalunda huggna i sten, och Square Enix brukar vara rätt snabba på att reagera och justera spelbalansen för att hålla sina prenumeranter nöjda.

De nya miljöerna är ett nöje att beskåda och resa igenom, trots de otäcka fienderna nere på marken. Här: Azim Steppes, där de nomadiska klanerna inom rasen Au Ra håller till. Min karaktärs förfäders jaktmarker.

De två nya jobben har båda en schysst anknytning till miljöerna vi besöker – att kunna lära sig samuraj-färdigheter i Final Fantasys motsvarighet till östern känns klockrent, och att lära sig behärska den röda hybridmagikern är en intressant utmaning. I klassiskt Final Fantasy-maner handlar det om att balansera den svarta magin med den vita, på ett inte helt subtilt yin/yang-maner.

Men ett bra MMO är ju mer än bara jobb – det skall ju helst finnas en väl utmålad värld och en handling värd att bry sig om. I Stormblood finns båda dessa kvaliteter i mängder. Där Heavensward stundtals kunde kännas som en lång resa mot ett oklart slut så finns det redan från de första ögonblicken en klar och tydlig nemesis och vägen fram till en oundviklig konfrontation är fylld av minnesvärda livsöden och ögonblick.

Ibland måste även den mest härdade krigaren stanna upp, andas och insupa miljöerna. Solnedgång över The Ruby Sea.

Utöver handling, nya jobb och utökad maxnivå för karaktärer finns det såklart lite mer godis i Final Fantasy XIV: Stormblood. Efter att ha varit landkrabbor sedan grundspelet släpptes lär vi oss äntligen simma, inklusive dykande i de lite djupare sjöarna, och för de som gillar att fiska – spjutfiskande. Trots att jag haft spelet i min ägo i en månad har jag fortfarande inte helt hunnit utforska alla nyheter för alla jobb – det är en ganska tidskrävande syssla.

Men för att vara en större expansion är jag väldigt nöjd med innehållet hittills, bortsett från att vissa jobb behöver lite mer polerande och justerande. De nya områdena lever upp till förväntan och används förhoppningsvis på ett lite bättre sätt än motsvarande områden i Heavensward, som idag känns som ödemarker. Samma sak gäller för de nya gruppbaserade instanserna som behöver bekämpas, och de lite tuffare bossarna. De erbjuder en salig blandning av gamla, välbeprövade trick och lite nytänkande.

Att Final Fantasy XIV är ett levande spel illustreras rätt tydligt av utvecklarnas planer framåt. Trots att expansionen nyss har lanserats, släpptes en innehållspatch redan förra veckan och redan nästa vecka kommer nästa. Den här gången med en ny nivå av seriöst raidande och tillhörande utrustning, samt en ny form av skattkammarjakt. Och inte så långt in i framtiden kommer det jag kanske ser mest fram emot – en serie av 24-personersuppdrag med det lockande namnet ”Return to Ivalice” där  Vagrant Story och Final Fantasy XII-skaparen Yasumi Matsuno står som gästskapare.

Från att ha varit en kommersiellt diskutabel produkt med oerhört skamfilat rykte så har Final Fantasy XIV verkligen rest sig ur askan, som fågeln Fenix, och lyckats skaka av sig mycket av det dåliga ryktet det haft sedan originalsläppet och kan numera stå stolt och vara sig själv – ett fenomenalt MMO med intressanta karaktärer, en bra handling och intressant spelmekanik.