Recension: Final Fantasy VII Remake [PS4]

Efter många år som enbart en dröm hos de inbitna fansen, och sedan vad som kändes som en halv evighet under utveckling, kan vi nu konstatera att det finns en nyversion av Final Fantasy VII. Det var det japanska rollspelet som på många vis var genombrottet för genren för den bredare massan i väst och som fortfarande, efter så många år har etsat sig fast som en av de viktigare spellanseringarna genom tiderna.

Kombinationen av de starka karaktärerna, den intressanta, och än i dag väldigt aktuella grundberättelsen, och för tiden banbrytande fokus på det filmiska berättandet höjde ribban på flera fronter i spelbranschen. Det går ju förstås att argumentera att de kantiga karaktärsmodellerna inte har åldrats speciellt väl, men så är det ju med alla 3D-baserade spel för några generationer sedan.

Eftersom Final Fantasy VII Remake är helt nyskapat från grunden har utvecklarna tagit tillfället i akt att göra en del ändringar både i spelets struktur och i själva berättelsen. Redan från början märks det tydligt att det är ett mer action-fokuserat spel jämfört med originalet som använde sig av det delvis turordningsbaserade active time battle-systemet; en hörnsten i så många av Square Enix gamla klassiker.

Här använder du istället dina grundattacker för att bygga upp ATB-mätaren, som sedan låter dig använda specialattacker, magier eller föremål under stridens hetta. Till en början känns detta aningen tunt, eftersom det går att hamra ganska friskt på knappar utan att behöva ha någon djupare strategi.

Ju längre spelet löper växer det dock enormt, och det blir ett helt klart pulshöjande moment att dela ut kommandon och matcha rätt typ av skada på rätt fiender. Det finns bossfajter i detta spel som jag rankar väldigt högt på min personliga lista, och det hänger mycket på hur stridssystemet paras ihop med alla de makalöst episka sekvenser som utspelar sig på skärmen.

Detta spel sparar nämligen inte på krutet när det kommer till den grafiska fronten. Både Midgar och de många karaktärer du träffar på vägen genom detta enorma stadskomplex är utsökt modellerade med en kärleksfull detaljrikedom som jag inte tror att jag har skådat förr. Gång på gång stannade jag upp för att detaljstudera inredningen i Seventh Heaven eller den sprudlande aktiviteten i Wall Market. Det går att se enstaka ställen där texturer och skyltar är av märkbart lägre kvalitet, men det sticker mest ut för att den övriga omgivningen är så otrolig polerad.

Som du säkert är bekant med är detta endast första delen av flera planerade episoder, och berättelsen här utspelar sig enbart i Midgar. Eftersom detta bara var en handfull speltimmar i originalverket har Square Enix även tagit sig en del friheter med berättelsen för att kunna erbjuda ett fullängdsspel på den nivå som fans förväntar sig.

Grundberättelsen är i stort sett densamma, men det bjuds på ganska intressanta utsvävningar som både ger mer bakgrund till sidokaraktärer som Jessie, Biggs och Wedge, men även en bättre förståelse för hur vardagen i Midgar är. Framåt slutet finns det dock lite väl mycket fluff som inte bidrar något till vare sig karaktärer eller stämning, och som bara känns som ett farthinder med massor av strider.

Den stora huvudrollsinnehavaren i denna nyversion är dock det nyorkestrerade soundtracket. Jag har visserligen inte lika många år av nostalgi uppbyggt för originalmusiken som många andra har, då jag först gav mig på spelet under förra året, men det är inte många gånger som jag uppriktigt kan säga att jag gång på gång har blivit tagen av spelmusik i denna utsträckning.

Precis som i de många grafiska detaljerna finns det en kärleksfull vördnad för källmaterialet, och en lekfullhet med styckena när de används i flera olika sammanhang. Det finns så otroligt många små detaljer som är inklämda i mindre variationer av karaktärsteman eller ledmotiv, och detta är en gigantisk bidragande faktor till varför vissa scener lyckas få den rätta tyngden.

Med facit i hand ser jag varför detta projekt har tagit så lång tid att realisera, men det har varit värt varje sekund av längtan. Innan jag kom fram till de två, tre sista kapitlen var detta solklar full pott för mig på alla fronter och jag började fundera på om det skulle finnas spel som kunde toppa denna upplevelse för mig i år. Tyvärr lämnar slutklämmen en del smolk i bägaren, då det känns som att några timmar skulle kunna kapas där till fördel för ett bättre flyt. Jag är inte heller riktigt såld på en del av nytolkningarna av berättelsen framåt slutet.

Detta till trots är det svårt att inte helhjärtat rekommendera spelet, då det verkligen är en speciell upplevelse på många vis. Jag är väldigt nyfiken på vad framtiden för denna nyversionssaga har att bjuda på, och hur länge vi behöver vänta på nästa del. Men under tiden finns det gott om härlig stämning att insupa från detta mästerverk.