Recension: Final Fantasy Crystal Chronicles – Remastered Edition [PS4]

Att äventyra med sina vänner är och har troligtvis alltid varit något som lockar de flesta människor. När Final Fantasy Crystal Chronicles ursprungligen släpptes till Gamecube våren 2004 var iallafall jag och mina kompisar väldigt nyfikna. De flesta av oss hade som så många andra fastnat för serien med Final Fantasy VII för att sedan spela de följande titlarna med stort intresse.

Online-spel var fortfarande inget som hade tagit fart i vår umgängeskrets, så vi höll oss till de flerspelarspel som gick att spela lokalt eller via nätverkssladd. Att kunna spela ett Final Fantasy tillsammans var något av en dröm, så vi införskaffade de sladdar som behövdes, laddade våra Gameboys som fungerade som kontroller, och körde igång. I den nyversion som har släppts behövs tursamt nog inga bärbara spelkonsoler som handkontroll, men många andra funktioner hänger kvar sedan originalet, på gott och ont.

Final Fantasy Crystal Chronicles är annorlunda i sitt upplägg jämfört med de flesta andra spel i serien och kretsar som nämnt kring möjligheten att spela med fler spelare. I originalet förväntades varje spelare äga en varsin Gameboy Advance och en speciell sladd, något som inte är helt optimalt när man vill spela flera stycken. I nyversionen finns möjligheten att spela online, men den lokala flerspelarmöjlighet som fanns i originalet har tagits bort. Det tycker jag är synd. Det är ju trots allt mysigare att sitta tillsammans och spela än över nätet.

I rollen som en valfri karaktär ger jag mig ut på uppdrag för att på sätt och vis rädda min by från ondskans krafter. En dödlig energi har täckt jordens yta och endast med hjälp av en viss sorts kristall kan levande ting överleva, däribland de flesta godsinnade karaktärerna. Spelets alla monster är dock undantaget och klarar sig som väntat utmärkt i den dödliga atmosfären.

Varje by har en kristall som skyddar den, och just jag är en av utforskarna som har uppdraget att förnya dess kraft. Ensam eller tillsammans med upp till tre kamrater reser jag land och rike runt och utforskar platser där jag kan hitta energi att fylla på kristallen med. Dessa platser är fulla med fiender, enklare pussel och bossar som behöver besegras innan jag kan känna segerns sötma och bege mig hemåt till byn igen.

Spelets grundupplägg känns fortfarande väldigt unikt och jag gillar känslan av att resa, fylla i dagbok och få se byborna fira ens hemkomst i slutet av varje expedition. Det har en sagolik design som tillsammans med ett väldigt vackert soundtrack verkligen ger en fantastisk stämning. Det finns dock en problematik med spelet, och det är att det inte är särskilt spelarvänligt i många av de mer aktiva momenten.

Till att börja med är någon i spelarsällskapet alltid tvungen att bära på en liten kristall som skyddar från energin utifrån. Spelar jag ensam har jag oftast en datorstyrd kamrat som kan hjälpa mig bära den, men även med riktiga spelare med mig blir det oftast omständligt. Den som bär rör sig långsammare än de övriga, vilket innebär att man måste vänta in den hela tiden. Kristallens aura är dessutom liten och ytan att slåss på när det kommer fiender blir obekvämt trång. Den datorstyrda kamraten behagar dessutom inte dyka upp när jag spelar online, vilket får konsekvensen att jag får bära runt på den själv om ingen annan spelare gör mig sällskap.

Ett annat problem är att min karaktärs kommandon ligger som flikar i en meny och inte kan göras snabbåtkomliga. När stridens hetta är som högst blir det många gånger en dans med döden att snabbt försöka hitta rätt flik/kommando (med exempelvis läkande magi) utan att det får konsekvenser. Hade det varit ett spel med turordningsbaserade strider hade det gått an, men i strider i realtid fungerar det inte fullt ut. Undantaget är när flera spelare är aktiva i ens grupp och lite mer andrum uppstår. Vid dessa tillfällen kan striderna bli riktigt underhållande.

På ett sätt har utvecklarna Square Enix gjort vad som förväntas av en nyversion, nämligen putsat upp spelet och i mångt och mycket släppt det som det var i sin originalform. Detta kanske gläder vissa, men de flesta undrar nog varför de inte även kunde putsa på de inslag som kanske inte var så genomtänkta redan för 16 år sedan. Med enkla lösningar och modifieringar hade man kunnat göra spelet mer strömlinjeformat och spelarvänligt, något som med till exempel möjligheten att spela lokalt hade gjort det till en mycket mer spännande upplevelse. Står du ut med ovan nämnda omständigheter finns det mycket att hämta i form av vacker musik och en sagolik berättelse, och det är inte fy skam det heller.