Recension: FIFA 18 [PS4]

Förra året tog den populära FIFA-serien ett par stora steg i utvecklingen, både ur ett tekniskt och innehållsmässigt perspektiv. Dels började utvecklarna använda sig av den DICE-utvecklade spelmotorn Frostbite, men den mest intressanta nyheten kallades The Journey. Här fick vi följa den unge fotbollsspelaren Alex Hunter och hans upplevelser under första proffsåret.

Detta berättelseläge bidrog med överraskande mycket underhållning, och i år får vi förstås se vad som väntar Hunter under hans andra säsong efter genombrottet.

När berättelsen tar vid i FIFA 18 har Hunters agent lyckats få nys om att Real Madrid är intresserade av att skriva kontrakt med Hunter, som förstås nappar direkt på erbjudandet. Detta är dock inte speciellt populärt hos fansen eller lagkamraterna, som snabbt stämplar honom som svikare trots succésäsongen föregående år. Som om detta inte var nog blir hans agent lurad på affären, och Hunters drömmar slås i spillror.

Redan från början bjuder årets version av The Journey på mer dramatik och smartare berättande jämfört med förra året, och det finns till och med ett par grenar i berättelsen som påverkar händelserna markant. Spelläget överraskar faktiskt ännu en gång med att skildra en historia som är bättre än vad jag förväntar mig att se i ett sportspel. Framåt slutet lämnas ett par olika trådar öppna, och det ska bli intressant att se hur de fortsätter nästa år.

FIFA 18 låter dig experimentera med nya, lite mer udda taktiker.

En del putsningar har även skett på en spelmekanisk nivå, och mest välkommet är att det något trasiga försvarssystemet från FIFA 17 är lagat. Det är nu lättare att få grepp om motståndare, och det känns inte längre förutbestämt att en spelare ska komma förbi dig, vilket är något jag svor en del över förra året. Utvecklarna verkar även ha fått bättre koll på hur fysiken fungerar sedan motorbytet, och det har faktiskt resulterat i den bästa spelkänslan i serien på flera år.

Ur ett presentationsperspektiv har FIFA 18 tagit ytterligare steg mot att efterlikna en TV-sändning genom att använda samma grafik som de officiella sändningarna gör. Redan förra året implementerades Premier League-presentationen och i årets upplaga får vi även spanska La Liga och nordamerikanska MLS. Det må vara en liten detalj, men det bidrar mycket till helhetskänslan.

Den gamla beprövade kommentatorduon Martin Tyler och Alan Smith håller en vettig kvalitet, men börjar kännas aningen för bekanta nu. En del nya repliker har tillförts, men överlag finns det alltför mycket upprepning i utbudet och spelet kommer inte i närheten av NBA 2K-serien som har lagt kvalitetsribban i många år nu på denna front.

Lite stiligare än Peter Cechs hjälm, men kanske inte lika effektiv.

En liten praktisk nyhet är att du numera får rekommendationer för spelarbyten när du närmar dig slutet av en match. Med ett par knapptryckningar kan du därför få ut en av dina trötta eller underpresterande spelare mot någon med fräschare ben, i hopp om att ändra matchbilden på ett positivt vis. Det är en smart idé som minimerar behovet för menybläddrande.

Precis som vanligt när det gäller de årliga sportspelen handlar det sällan om gigantiska förändringar från år till år. Spelkänslan trendar dock uppåt detta år, vilket är trevligt efter förra årets lilla snedsteg. Det är dessutom kul att damfotbollen får lite mer exponering genom ett gästspel i The Journey. I övrigt får man dock gräva lite i menyerna för att hitta damlagen, vilket är tråkigt med tanke på hur mycket intresset har ökat de senaste åren.

FIFA 18 är ett säkert kort när det kommer till spel som är kul tillsammans med vänner i soffan, och årets upplaga är en av de bättre som serien har producerat på ett tag. Det uppstår fortfarande en del märkligheter med spelarkollisioner där fysikmotorn tar en paus från realismen, och dessa problem hoppas jag verkligen att vi kan få slippa till nästa år.