Recension: Fated: The Silent Oath [PSVR]

När vikingar skildras i populärkultur visas ofta den brutala och djuriska sidan upp; den som uteslutande handlar om mord, våld och skäggprydda, skrikande män med stora svärd. I Fated: The Silent Oath väljer Frima Studio en helt annan väg och levererar istället en känslofull berättelse med familjen i fokus. Skrikandet hamnar i kölvattnet naturligt, då protagonisten helt saknar förmågan att tala.

Anledningen till hjältens stumhet är att han blir bragd om livet i spelets absoluta början, men får möjligheten att byta sin röst mot en möjligheten att leva igen. Som den trogna familjefar Ulfir är, tvekar han inte över huvud taget utan godtar uppoffringen.

Tillbaka i sin egen kropp, gläds familjen över faderns uppvaknande men blir snart varse om att det enda sättet han kan kommunicera med dem, är genom att nicka eller skaka på huvudet för att besvara frågor med ja eller nej. Även om interaktionen blir en smula lidande inser jag ganska snart att utvecklaren har kommit på en smart ersättning av dialogval. Inom kort finner jag mig svara på familjens frågor med naturliga huvudgester.

It’s NOT on rails!

Spelet handlar mestadels om att gå runt i intressanta miljöer och lyssna på dialoger, men erbjuder även en del väl implementerade element av mer fartfylld karaktär. Bågskytte, balansgång och att styra en häst med vagn är några av de mest minnesvärda sekvenserna där den förstnämnda känns otroligt bra, rent spelmässigt.

Titelns fokus ligger dock nästan helt och hållet på berättelsen och dialogerna med familjen, där jag väldigt snabbt inser hur intelligent utvecklarna spelar på mina strängar. Samtliga röstskådespelare levererar en trovärdig upplevelse och får mig snabbt att känna mig hemma med familjemedlemmarna i min närhet.

Hela upplevelsen levereras i tecknat format där jag tycker mig se inspiration både från japansk anime och manga men även en gnutta Pixar. Överlag är det en tilltalande känsla som spelet förmedlar på det grafiska planet, även om det emellanåt framkallar en smula åksjuka hos mig.

Bågskytte i Virtual Reality är en underskattad sport

Tyvärr slutar äventyret abrupt, precis när jag känner att jag har börjat få grepp om vad som ska hända och hur vi i familjen ska överleva samtidigt som vi utkräver hämnd på de som bragt familjefadern om livet. De sista minuterna av spelet känns kort och gott som ett framstressat, slarvigt slut där allt som byggts upp under historiens gång, kastas åt sidan för att sluttexterna ska få rulla. Utan att förstå ironin, skakar jag på huvudet en sista gång och tar av mig mitt headset.

Trots spelets korta längd och plötsliga slut, måste jag erkänna att Fated: The Silent Oath lyckades mycket väl med att gripa tag i mig med sin relativt enkla berättelse. Musiken och estetiken kändes hela tiden passande och trolsk, vilket får mig att placera Frima Studio på kartan över intressanta utvecklare. Jag ser med spänning fram emot deras kommande projekt, oavsett om det är VR-baserat eller ej.