Recension: Far Cry 6 [PS5]

Far Cry-serien har haft en del olika skepnader om vi kikar tillbaka till starten, men det var egentligen inte förrän Far Cry 3 som serien fick det riktigt breda genomslaget. Den öppna spelvärlden som du kunde härja fritt i kändes som en frisk fläkt för förstapersonsskjutare, och trots den horribla prestandan i PlayStation 3-versionen var det väldigt lätt att bli uppslukad av miljön och de underhållande actionsekvenserna.

Nu har det snart gått nio år sedan denna lansering, och Ubisoft har sedan dess släppt ytterligare tre spel (och två sidospår) stöpta i exakt samma form. Då är det väl dags för en ny, fräsch upplevelse i samband med den nya konsolgenerationen?

Det blir dock ganska tydligt omgående i spelet att säkerhetstänket har segrat över innovationen. Jag ställs inför precis samma loop av spelsekvenser, vilket jag till viss del fortfarande tycker är underhållande, men det börjar också kännas väldigt föråldrat. Ubisoft har ju dock lagt mycket fokus på att framhäva berättelsen i Far Cry 6, och då skulle ju denna kunna upphäva de tillkortakommanden som spelmekanikerna lider av. Problemet är att denna är minst lika haltande, och skapar bitvis irritationsmoment som får mig att vilja stänga av spelet.

Den fiktiva ön Yara (som inte på något vis är Kuba med ett annat namn) styrs av den brutala diktatorn Antón Castillo, som bitvis är ganska välspelad av Giancarlo Esposito. I ett försök att ytterligare kuva öns befolkning påbörjar han en propagandakampanj om att de har tagit fram ett nytt botemedel mot cancer som de kallar för Viviro. Som av en händelse är detta kopplat till deras tobaksodlingar som är en stor inkomstkälla för Castillo, och den ökade produktionen kräver mer arbetskraft. Detta leder till att oliktänkande samlas upp på gatorna och används som slavar i tobaksfälten, och revolutionen börjar bubbla.

Du spelar Dani, som har fått nog av den osäkra vardagen i Yara och har istället planer på att starta ett nytt liv i Miami. Båtfärden går dock inte riktigt som planerat och fartyget skjuts i sank. Dani överlever dock denna omvälvande upplevelse och spolas upp på Yaras strand där hon beslutar sig för att det är dags att kämpa istället för att fly.

Som ett upplägg är jag helt ombord på detta koncept, men hanteringen av själva kärnan i berättelsen gör mig snabbt väldigt trött. Det dröjer inte lång tid innan det ursprungliga budskapet skjuts åt sidan till förmån för krigsglada gerillastereotyper som hävdar att de mestadels strider för att det är kul att spränga saker. Den fullständiga skräcken för att ta ett ställningstagande mot fascism lyser igenom med en ganska deprimerande tydlighet. Far Cry 6 behöver inte vara ett djuplodande politiskt drama, men varje liten del behöver inte skämtas bort med glimten i ögat och fåniga karikatyrer.

Spelet är i grunden kompetent för det utvecklarna försöker göra. Skjutandet känns helt okej, miljöerna är relativt omväxlande och innehållsrika och det är lätt att starta kaotiska situationer mellan militär och gerilla som kan bjuda på en del underhållning. Problemet är, som jag nämnde i början, att det redan har gjorts så många gånger på i princip samma vis, och även om det inte är sämre än tidigare tappar det ju genomslagskraft för varje gång det upprepas. Det har till och med strömlinjeformats ytterligare denna gång eftersom du inte får några färdighetspoäng att utveckla din karaktär med när du går upp en nivå, utan det ger endast tillgång till fler vapen och tillbehör.

Om du vet att du inte känner dig trött på den klassiska Ubisoft-mallen för öppna spelvärldar, och du inte är ute efter en berättelse som driver dig vidare i upplevelsen kommer du säkert att kunna finna nöje här. I synnerhet om du har en kompis att dela äventyren med i det kooperativa spelläget. Annars känns detta lite för mycket fabrikstillverkat för att kunna tillfredsställa, när det finns så många andra spel som vågar sig på något nytt.