Recension: Fallen Legion: Rise to Glory / Fallen Legion Revenants [PS5]

Samlingen av Fallen Legion: Rise to Glory och Fallen Legion Revenants är två actionrollspel som nu återutges på PlayStation 5. För att komplicera saken ytterligare är Rise to Glory en samling av två tidigare spel med lite ytterligare innehåll.

Spelen har det fiktiva kejsardömet Fenumia som sin skådeplats och i Rise to Glory handlar de båda berättelserna om uppror och tronskifte medan du i Revenants är en av få mänskliga överlevare i ett svävande slott som undgått en apokalyptisk dimma och du måste bekämpa fiender och utröna vad som skett.

Kortfattat handlar det om tvådimensionella, sidoscrollande rollspel i grafik i mangastil. Du kontrollerar en ledare som har några trollformler till sitt förfogande och upp till tre följeslagare, eller exemplars som de kallas. Följeslagarnas handlingar styrs via knapparna fyrkant, kryss och cirkel och trollformlerna ligger på triangel. Det är enkelt att sätta ihop attackkombinationer, men det blir dock väldigt snabbt repetitivt. Jag faller snabbt in i knapphamrande med en infogad blockering eller parering här och var när jag lyckas tajma det rätt. I Revenants har stridssystemet reviderats med ett simpelt positioneringssystem där du kan knuffa och dra in motståndare, och placera dina hjältar på specifika rutor för att få fördelar och kunna styra vilken följeslagare som tar skada från fienderna.

En annan sak som återanvänds flitigt är fiendemodellerna, vilket gör att jag snabbt lär mig deras attackmönster. Jag stör mig däremot på den fantasilösa designen av motståndarna även om karaktärsdesignen är överlag fin. Figurerna känns lite som detaljfattiga klippdockor, och animationerna spär på denna känsla med stela och pappersaktiga rörelser både hos huvudkaraktärer och biroller.

Berättelsen lyckas med konststycket att vara både aningen för kortfattad och samtidigt onödigt komplicerad, vilket gör att jag både tappar tråden och intresset för att grotta ned mig i världen och dess invånare. Det säger en hel del, då jag ändå brukar vara ganska lättflörtad och sugas in i berättelserna tämligen enkelt i vanliga fall. De båda spelen använder lite olika medel för att föra handlingen framåt. I Rise to Glory är det mest dialoger mellan uppdragen och några händelser som dyker upp mellan striderna där du får olika moraliska dilemman där ditt svar ger olika bonusar. I Revenants drivs handlingen i stor utsträckning från dialoger i det svävande palatset och ibland dyker det upp händelser på stridsfältet där du snabbt behöver få fram information genom diplomati eller explicita hot. De momenten går på tid och jag känner mer stress än spänning och jag hade föredragit att kunna luska i mitt eget tempo.

När jag sammanfattar mina känslor inför de här spelen så dyker ordet likgiltighet upp längst fram i pannloben. Just genren actionrollspel är fullproppad med kanonspel och tyvärr lägger jag inte Fallen Legion-samlingen i den backen. Striderna hade kunnat vara mer engagerande och varierade och berättelsen hade gärna fått vara mer matig.