Recension: Fairy Fencer F [PS3]

Jag har arbetat mig igenom en del japanska rollspel genom åren och kommit fram till att det finns en del saker som jag uppskattar mycket i speltypen. Dels är det möjligheten (och kravet) att slåss onödigt många gånger mot samma monster för att stiga i nivå och bli övermäktig och dels att långsamt utveckla sin karaktär med nya färdigheter. Inget slår känslan av att se – och längta efter – en mäktig färdighet som väntar om bara några nivåer!

Fairy Fencer F från utvecklaren Compile Heart levererar med enkelhet de saker som jag tycker om i japanska rollspel och lyckas även lägga ett relativt enkelt men intressant stridssystem till kompotten.

För länge, länge sedan utkämpades ett fruktansvärt krig mellan ”Gudinnan” och den ”Avskyvärda guden” och under kriget skapade de Furies, som är mäktiga vapen de använde mot varandra för att vinna. Ingen vann dock striden, utan de båda gudomligheterna fick tillbringa sina liv fastlåsta i det okända genomborrade av dessa vapen. En del Furies blev dock kvar i människovärlden och myten säger att den som hittar ett sådant vapen får sin högsta önskan uppfylld. Den alltid lika hungriga hjälten Fang hittar givetvis ett vapen med en fé i och äventyret sätter fart – Gudinnan måste befrias och den avskyvärda guden måste fortsätta vara fängslad!

Fang är hungrig. Alltid hungrig!

Efter en sedvanlig dos av textmassa erbjuds spelaren att börja äventyra i närområdet utanför staden och när jag skriver äventyra menar jag egentligen strida. Stridselementet i Fairy Fencer F är aktivt men ändå turordningsbaserat, spelaren kan fritt flytta runt karaktärerna för att positionera dem fördelaktigt men när själva attackerna utförs är det kombinationsbaserad strategi som gäller.

Till en början känns Fangs enskilda attacker i det närmaste menlösa och tafatta. Ständigt ligger karaktären på gränsen till att förlora striderna och det går åt en hel del hälsodrycker. Efter bara en liten stunds spelande låser dock Fang upp möjligheten att utföra stridskombinationer av olika slag och det är då det roliga börjar. Några timmar in i spelet har spelaren vant sig vid jongleringskombinationer, magiska besvärjelser och de olika karaktärernas mest fördelaktiga positioner på slagfältet.

Mycket av tiden tillbringas i dialoger där spelaren ibland kan lockas att hoppa förbi de tunga passagerna av text men någonstans i alla dessa skrivna dialoger finns stora och betydelsefulla händelser blandade med en skön, pålitlig utveckling av karaktärerna i följet. Visst är det lätt att reta sig på Fang som emellanåt tenderar mer att vara en hungrig, bortskämd tonåring men samtidigt bjuder Fairy Fencer F faktiskt på något unikt!

Analyserar man Fangs karaktär, är den inte helt olik en halvt utbränd rollspelare som har lätt att fastna för japanska spel. Nu tittar jag kanske lite snett på mig själv men jag kan inte låta bli att roas av protagonistens aversion mot standardkaraktärerna i japanska spel. Någonstans finns det en förlösande vilja att göra narr av allt det där som ett rollspel från landet i öst står för och det känns uppfriskande.

Hmmm…Ska jag slå upp pippin i molnen eller banka ned den i marken först?

Fairy Fencer F är inte unikt på något sätt – Compile Heart har inte vandrat långt från stigen där många andra japanska rollspel vandrat utan ser istället till att hedra arvet och återanvända de mekaniker som redan fungerar utmärkt. Med en varsam hand varvas upprepade strider med långa avbrott av historia som driver berättelsen framåt, samtidigt som viljan att ständigt utveckla och uppgradera karaktärerna bibehålls. Sällan tröttnar jag och ofta möts jag av nya, oförväntade händelser och alltid återvänder jag till äventyret med en strävan att befria gudinnan från sina fängsel.

Om det är något som drar ned betyget en smula så är det de statiska bilderna under karaktärernas dialog med varandra. Visserligen har utvecklaren lagt till en skön effekt som gör att det ser ut som att personerna på skärmen andas och lever men i övrigt så följer upplägget standarden för japanska rollspel från förra generationen spelkonsoler.

Statisk grafik till trots – det här spelet kan mycket väl kamma hem högsta utmärkelsen för årets japanska rollspel i min värld, visserligen jagas det tätt av Demon Gaze (7/10) och Battle Princess of Arcadias (7/10) men någonstans har jag en känsla av att Fang, Eryn, Tiara, Harley och Pippin ganska enkelt vinner eftersom det här är det bästa japanska rollspelet jag spelat sedan Ni No Kuni!