Recension: Exp Parasite [PS4]

Det är svårt att få grepp om en eventuell handling i spelet Exp Parasite, för precis som i många av de gamla spel det försöker efterlikna är handling något sekundärt och fylls bäst ut av spelarens egna fantasi. För de spelare som har hängt med länge känns kanske detta igen, och det är troligtvis många som har skapat ett spels handling med endast ett omslag som inspiration.

Vad som är klart från början är att jag spelar som en liten grå parasit, utseendemässigt ett mellanting av en hjärna och en geléklump, som desperat kämpar för sin överlevnad i en tuff och skoningslös värld.

Spelet har marknadsförts som ett gammaldags plattformsspel med hög svårighetsgrad, och att det är den gamla skolans design som har varit modell är tydligt i flera inslag. Det intressanta för min del är att både den visuella designen och ljudbilden är lite svår att placera i det historiska arkivet av spel som jag kan komma till minnes. När jag upplever det får jag känslan av att det kan vara tidiga plattformsspel på dator, inte konsol, som har varit förgrunden, men det låter jag vara osagt.

Exp Parasite är enkelt men samtidigt väldigt svårt. Det hela är i grund och botten ett tvådimensionellt plattformsspel med precision och enklare pussellösande som huvudtema. I rollen som parasiten i titeln tar jag mig genom spartanskt designade nivåer med målet att klara av dem utifrån olika förutsättningar. Det är långt ifrån lätt, och de till synes bleka miljöerna visar sig många gånger vara mer djävulskt designade än jag trodde. Trots att jag kan utnyttja parasitens förmåga att fästa sig i taket eller golvet och ta över andra levande varelser blir jag av med liv efter liv och tvingas starta om fler gånger än jag vill erkänna. Tursamt nog är det inte tal om continues eller koder, utan det räcker med att spela om banan som jag var på.

Jag har ett begränsat antal liv som regenererar för varje bana jag spelar. Detta i kombination med min skicklighet som spelare och ett litet antal förmågor som går att uppgradera utgör min enda sköld mot nivåernas slutbossar. Svårighetsgraden är ett av spelets styrkor och jag gillar att få den där känslan av att jag måste öva för att göra bättre ifrån mig.

Något som däremot inte gör sig så himla bra i mina ögon (eller rättare sagt öron) är den ljudbild som genomsyrar spelet. Precis som med resten av titeln har en känsla av den gamla skolans ljud varit målet, men i det här fallet blir det mer av ett störande moment än ett charmigt inslag. Musiken är trevlig och gör sitt jobb för den nostalgiska känslan, men det samma kan inte sägas om ljuden. Burkiga och monotona ljudeffekter var likt enkel grafik ett måste i spelens begynnelse, men i motsats till enkel grafik blir monotona ljud snabbt ett irritationsmoment – framförallt när jag dör på löpande band och omstarter är ett nödvändigt ont.

Exp Parasite är ett trevligt spel i all sin enkelhet, men jag känner att det på något sätt är lite blekt i det massiva utbud av spel med retrostil som finns ute på marknaden idag. Det har en styrka i att det kommer väldigt nära i att återskapa alla de moment som gjorde dem tidiga generationerna av plattformsspel till vad de var, något som utvecklarna kan slå sig på bröstet för. Det saknar dock något för att få det att sticka ut, och jag tror att den lilla grå parasiten behöver växa till sig lite innan den kan bli något riktigt minnesvärt.