Recension: Exoprimal [PS4, PS5]

De senaste åren har utvecklarna på Capcom haft spelvärlden i sin hand då de har lyckats skapa en kedja av spel som nästan alla har gått hem hos såväl spelare som kritiker. Jag tänker såklart framförallt på spelserien Resident Evil, men även på andra titlar som exempelvis Monster Hunter och Street Fighter.

Att Capcom har många glödheta spelserier innebär inte att de inte vågar prova något nytt, så varför inte göra en lagskjutare där människor i robotdräkter slåss mot tusentals dinosaurier och en maktgalen artificiell intelligens? Jag har tagit mig en tur med Exoprimal, ett spel där framtiden krockar med trias, jura och krita i en galen svängom.

En av de första sakerna jag noterar under min genomspelning är det intressanta upplägget där man kombinerar spelets flerspelarläge med spelets handling. Istället för att köra ett standardupplägg där kampanjläge och flerspelarläge är två olika val har man här bakat ihop dem till ett enda läge. Ju fler matcher jag spelar, desto mer låser jag upp av spelets handling. För att förklara hur den symbiosen funkar krävs det att man har förståelse för bakgrunden till hela äventyret.

I spelets början presenteras jag därför för gruppen ”Hammarhajarna”, en liten enhet med krigare som patrullerar skyarna i en högteknologisk flygfarkost. En serie av mystiska incidenter har plågat jorden sedan några år tillbaka och krigare likt de i Hammarhajarna patrullerar skyarna i jakt på de revor i tiden som orsakar incidenterna. Genom revorna kommer nämligen horder med dinosaurier, och det är endast med exosuits, högteknologiska robotdräkter, som de kan slås tillbaka. Efter att av misstag ha åkt genom en tidsreva kraschar gruppen på Bikitoa Island, en före detta forskningsbas för företaget Aibius, och snart är vi i klorna på företagets lössläppta AI, Leviathan.

I rollen som Ace, en av gruppens exosuit-krigare, tvingas jag snart att tillsammans med andra ofrivilliga krigare delta i Leviathans krigsövningar, och det är här spelets flerspelarläge gör entré. Fem spelare utgör ett lag och det är upp till oss att pussla ihop en kombination av exosuits som är lämpliga för uppdraget. Dessa kommer i tre olika klasser: de starka och uthålliga tank-rustningarna, de offensiva assault-rutsningarna  och support-rustningarna som håller laget på benen. Det hela är ett klassiskt men väl beprövat upplägg där varje klass har sin roll i gruppdynamiken. Varje exosuit har dessutom unika förmågor och rörelsemönster, något som får stor betydelse när vi så småningom möter horder av förbannade dinosaurier.

Striderna utspelar sig i olika miljöer på ön och kretsar kring ett antal uppgifter och delmål. Det vanligaste av dem är ”dinosaur cull” där de två lagen på så kort tid som möjligt ska ha ihjäl ett bestämt antal dinosaurier. Till en början känns det löjligt enkelt, framförallt då de svagare dinosaurierna knappast har en chans mot spelarnas olika attackförmågor och egenskaper. Det är fortfarande en kul upplevelse, men det är först på de högre svårighetsgraderna som jag verkligen känner tjusningen, framförallt eftersom det ställs mycket högre krav på oss som lag men även för att mängden dinosaurier och storleken på vissa av dem verkligen lyfter fram spelets tema.

Under striden får man indikationer på hur ställningen ser ut gentemot motståndarlaget, men det är först i slutet av varje strid som man aktivt får möta dem på slagfältet. Varje strid rundas nämligen av med ett slutuppdrag som ofta involverar en direkt konfrontation med såväl dinosaurier som motståndarlagets krigare i en enda intensiv kamp. Oftast möter lagen varandra, men allt eftersom handlingen utvecklas händer det då och då att båda lagen slås ihop för att tillsammans möta ett större hot i strider som kräver både samarbete och uthållighet. Dessa bataljer är de allra roligaste, och jag uppskattar verkligen känslan av hur två lag som nyss var konkurrenter plötsligt hjälps åt på slagfältet.

Exoprimal är ett väldigt underhållande spel, om än ganska upprepande. Ett tajt kontrollschema och horder av dinosaurier är en vinnande kombination som med hjälp av en aningen långsamt presenterad men klyftig handling gör spelet belönande. Men det finns några saker på min önskelista. Framförallt skulle jag gärna vilja se att de olika dinosaurierna hade fått tydligare funktioner på slagfältet och på så vis bjudit in till ett djupare strategiskt tänk och mer variation. Men faktumet att jag (efter över 60 strider) fortfarande formar ett stort tyst ”wow” med mina läppar varje gång jag sköljs över av en tsunami av dinosaurier säger en hel del.