Recension: Exo One [PS4, PS5]

I Exo One ikläder jag mig rollen av en kula med unika egenskaper. Den är skapad efter ritningar som vi tydligen har fått levererad av utomjordingar. Händelserna utspelar sig långt in i framtiden och en stor olycka har inträffat när människan försökte ta sig till planeten Jupiter.

Berättelsen består av sparsamt levererad information vars syfte verkar vara att skapa någon slags mystisk atmosfär i spelet. Men det här är inget berättelsedrivet spel, vilket leder till att den får sitta i baksätet under majoriteten av tiden. Istället fokuseras känslorna kring utforskande, höga hastigheter, fantastiska vyer och en del hårda magplask.

Kulan som jag styr är unik på många sätt. Det finns inga motorer som för den framåt, inga raketer eller andra anordningar. Istället kan jag, genom att trycka på R2-knappen, påverka tyngdkraften, och detta innebär med andra ord att jag måste tänka om rejält för att få upp en bra hastighet.

Jag färdas till mängder av planeter, där varje himlakropp erbjuder olika upplevelser och olika sätt att få till ett bra flyt. Det tar ett bra tag innan jag har avprogrammerat min instinkt att R2 betyder acceleration och inser att jag bara kan ha den intryckt i nedförsbackar. När det väl slår mig, inser jag att kulan i Exo One är lite som en skateboardåkare. Jag behöver lägga kraft till brädan eller kulan i nedförsbacken för att nå en högre hastighet.

En bit in i spelet introduceras jag för kulans andra förmåga; att formas till en slags frisbee. Denna funktion i kombination med mekaniken att skapa höga hastigheter, låser upp möjligheten att formligen flyga fram genom nivåerna.

För att nå nästa nivå behöver jag ta mig till en plats på planeten där jag kan katapulteras till nästa mål. Och det är vägen till målet som ska leverera den halsbrytande höghastighetsupplevelsen, ofta levererad i överljudshastighet. Men det är tyvärr här som Exo One visar upp sina tillkortakommanden.

Eftersom varje nivå levererar nya miljöer och nya sätt att färdas snabbt fram, lär jag mig aldrig riktigt tillvägagångssätten för att lyckas väl på nivån. Väldigt ofta missar jag de bästa backarna eller slår hårt in i en vägg som gör att jag helt tappar all fart. Helt plötsligt känner jag mig lika uttråkad och irriterad som när jag i högsta hastighet råkat springa in i spikarna i ett Sonic the Hedgehog-spel.

Jag upplever emellanåt även att bildfrekvensen inte riktigt hänger med vilket gör att spelet hackar, något som är en dödssynd i denna typ av spel. Nu händer det inte speciellt ofta men när det väl inträffar, slår det hårt och påverkar min förmåga att styra effektivt.

På det positiva planet levererar titeln helt fantastist vackra miljöer och, när det väl klaffar, en otrolig känsla av riktigt höga hastigheter. Då det endast tar ett par timmar att spela klart spelet, passar det dessutom mig som handen i handsken.

Sammanfattningsvis levererar Exo One en behaglig upplevelse som är fylld av fantastiska miljöer. Efter ett tags kämpande med att lära mig att kontrollera kulan får jag uppleva en hel del hisnande höga hastigheter, även om titeln titt som tätt snubblar och står stilla.