Recension: Evil West [PS4, PS5]
Vilda västern, USA, runt sekelskiftet 1900. Rentier-institutet, en organisation vigd åt bekämpningen av nationens onaturliga varelser har märkt av en mystisk ökning i dessas aktiviteter. Städer attackeras, människor försvinner och onda röster hörs i vinden som blåser över prärien. Jessie Rentier, son till grundaren av organisationen, får uppdraget att gräva i det hela, och snart visar det sig att hotet mot landet är större än man någonsin anat. Med ett brett utbud av vapen och förmågor ger jag mig ut på vampyrjakt i solnedgången i Flying Wild Hogs actionspel, Evil West.
Renodlade actionspel likt detta är för det mesta en tacksam genre att ta sig an i mina ögon. Utvecklarna vet oftast vad de vill och upplevelsen ter sig ofta linjär men händelserik. Så är även fallet med Evil West och redan under första nivån känner jag vibbarna av bekvämlighet som infinner sig i den visuellt imponerande och lättnavigerade stigen framför mig. Känslan är lite som i en Indiana Jones-film och den dammiga öknen fungerar perfekt som bakgrund för mitt utforskande där vid den trasiga järnvägsbron.
Jessie, karaktären som spelet huvudsakligen kretsar kring, känns visuellt som en kombination av en karaktär från den brutala slagsmålsserien Mortal Kombat och den vampyrjagande serietidningsfiguren Blade. Han är så där härligt butter som en anti-hjälte ofta är, men samtidigt inte alltför trångsynt eller löjligt maskulin, något som många gånger gör manliga actionhjältar svåra att relatera till. Spelets karaktärsgalleri känns bra upplagt överlag och samtliga karaktärer får sin stund i rampljuset för att ytterligare fylla ut spelets handling och djup. Favoritkaraktären är helt klart den unga och obehagliga vampyrflickan Felicity som trots sitt späda yttre verkligen lyckas injaga respekt i sin roll som spelets huvudantagonist.
En stor del av spelet kretsar kring att jag måste försvara mig mot vågor av vampyrer, varulvar och annat oknytt. Här har utvecklarna gjort ett fantastiskt jobb och så gott som alla inslag faller på plats som de ska. I sin roll som agent har Jessie tillgång till en hel del utrustning och förmågor, något som i kombination med fiendernas beteendemönster gör att få strider blir den andra lik.
Man skulle kunna fördela upplägget i tre olika delar, nämligen närstrid, primära vapen och sekundära vapen. Jessie har oändligt med ammunition till sin utrustning och det handlar snarare om att ladda upp sina vapen och förmågor än att ladda om dem. De primära vapnen är snabba och går att använda ofta. Det främsta exemplet är revolvern som snabbt kan peppra iväg ett antal skott för att plocka en försvagad fiende eller spränga en låda dynamit. De sekundära vapnen/förmågorna tar längre tid att ladda upp och går därför inte att använda lika ofta som de primära, men är definitivt värda väntan när de används strategiskt. Av de sistnämnda är hagelgeväret en favorit då det kan ta ner en stor grupp klenare motståndare på en gång, ha sönder sköldar och dylikt. När det kommer till närstrider har Jessie en högteknologisk handske som dels kan dela ut smockor till höger och vänster, dels alstra elektricitet som genomsyrar flera förmågor samt vissa av vapnen.
Kombinationen av all utrustning och förmågor gör att upplägget känns smart, användarvänligt och dessutom uppmuntrar till variation och nya strategier. Ett stort utbud av olika fiendesorter förstärker upplevelsen ytterligare, och striderna blir ofta ett intensivt och blodigt pussel där jag snabbt behöver avgöra i vilken ordning motståndare bör få min uppmärksamhet för att öka min chans till överlevnad. Det blir ofta svårt, men det känns aldrig orättvist och jag sporras till att försöka igen och igen tills jag står segrande.
Ett annat av spelets starkare kort är den visuella designen och variationen i nivåernas utformning. Precis som den ena motståndaren är vidrigare än den andra så tävlar varje nivå i att vara den snyggaste och mest stämningsfulla. Trots att spelet huvudsakligen utspelar sig i klassisk ”västernmiljö” får jag möjlighet att se allt från klabbiga träsk, vidsträckta oljefält, norrskenstäckta berg och mycket mer. Samtliga nivåer är smidigt uppbyggda och trots att de som nämnt är lite linjära finns det gott om hemligheter gömda lite här och var för den som finkammar dem.
Välpolerade actionspel som Evil West får mig att le när jag spelar dem. Det är intensivt, snyggt, effektivt utformat och fyllt med spelglädje. Allt i ett kompakt och trevligt paket som snöras ihop med en spännande och fräsch tolkning av ett gammalt men väl beprövat skräcktema. Precis som med de flesta andra spel finns det småsaker här och var man kanske hade kunnat polera än mer, men i det stora hela är det här ett stämningsfullt actionäventyr som tåls att återbesökas både en och två gånger.