Recension: Evil Dead: The Game [PS4, PS5]

Evil Dead, en udda skräckfilm som skapade en och annan svallvåg när den kom 1981, utvecklades till en rejäl kultrulle i form av den omarbetade Evil Dead II (1987) och cementerade sin plats med Army of Darkness, även känd som Evil Dead III (1993). Sedan filmerna blev populära har de gett upphov till tiotalet spel, men det är först nu som vi får uppleva dem som ett flerspelarspel med fokus på samarbete och överlevnad.

Evil Dead: The Game släpps i en tid då den här sortens flerspelarupplevelser har blivit lite av ett fenomen, och trots att liknande titlar som exempelvis Friday the 13th: The Game, Predator: Hunting Grounds och Dead By Daylight alla har fått ett ljummet mottagande av recensenter världen över så har fanskaran hållit dem nära hjärtat. Kommer Evil Dead: The Game följa i samma spår, eller lyckas det med det de andra inte riktigt fått till?

Trots att spelet har ett enkelt handlingsdrivet spelläge är det i flerspelarläget som spelets hjärta ligger. Precis som i ovan nämnda spel enas fyra av spelets fem möjliga spelare i ett lag som ska överleva angrepp från spelare nummer fem. Det finns ett relativt stort antal karaktärer från filmernas universum att välja mellan, varav majoriteten av dem är olika varianter av huvudkaraktären Ash (härligt röstskådespelad av Bruce Campbell själv). Den som spelar som de onda demonerna har ett mindre antal sådana att välja på, men även dessa är kända ansikten för den som har koll på förlagorna. Alla har individuella förmågor och delas upp i olika klasser med olika användningsområden.

Beroende på vilket lag du spelar i har man olika uppdrag som måste slutföras för att vinna. I nuläget är de få och inte särskilt varierande, vilket jag tycker är lite synd. Det goda laget ska ta sig runt i spelets nivåer, leta upp föremål, försvara punkter och besegra källan till ondskan. Detta medan den onda spelaren ska leta upp energi, sätta ut fällor och framkalla mindre demoner som ska attackera de andra spelarna och förhoppningsvis ha ihjäl dem innan de slutför sina uppgifter. Båda rollerna är spännande att spela som och det blir snabbt intensivt att såväl försvara sig mot demoner som placera ut dem. Som demon kan jag manifestera mig i olika föremål, men även andra spelare eller mindre demoner om jag har tillräckligt mycket energi, något som kan leda till en hel del lustiga situationer.

Spelet är snyggt designat rent estetiskt och utvecklarna har verkligen lyckats med att förmedla den häftiga mixen av obehaglig skräckfilmskänsla med humor och one-liners som fick filmserien att sticka ut. Nivåerna är mörka och stormiga med trädtoppar och buskar som vajar längs med nedgångna byggnader och leriga stigar i takt till passande ljud och musik. Det flyter på bra på min PlayStation 5 och stämningen infinner sig snabbt allt eftersom jag utforskar miljöerna. Att flyga fram i förstapersonsvy som demon lyfter även det upplevelsen och det känns maffigt att braka igenom vegetationen i hög hastighet för att nå fram till överlevarna.

Det finns dock en sak med upplägget som sätter käpparna i hjulet för mig personligen, nämligen möjligheten jag som spelare har att uppgradera mina karaktärer och demoner på. Det finns två olika inslag av uppgraderingar, dels permanenta sådana som jag kan låsa upp mellan spelomgångarna, men även tillfälliga som bara är aktiva under själva spelandet. Oavsett vilken kategori de tillhör upplever jag dem som väldigt uttryckslösa i ett annars väldigt uttrycksfullt spel. Istället för att belöna mina karaktärer med exempelvis ett större urval av förmågor och utrustning så får jag nöja mig med uppgraderingar i stil med: ”Gör två procent mer skada med närstridsvapen”, ”Spring sju procent snabbare”, ”Öka din hälsa med si och så många poäng” och så vidare. Dessa har såklart en påverkan på spelarnas prestation, men några procent hit och dit är varken något jag klurar över i stridens hetta eller något som påverkar det strategiska läget.

Helhetsintrycket jag får av Evil Dead: The Game är att det på många sätt är ett välgjort spel, framförallt genom att det tar hänsyn till ursprungsmaterialet men även sett till utseende och ljudbild. Upplägget funkar bra om man inte har något emot enklare upplägg och en hel del repetition, men för mig personligen saknas det ett strategiskt djup. Uppdateringar och nytt material lär dock trilla in så småningom, så kanske lockas jag tillbaka när det så är dags. Till dess blir det nog bara kortare sessioner och enstaka omgångar för min del.