Recension: Everybody’s Golf [PS4]
Everybody’s Golf är en av de riktiga långkörarna i PlayStations historia – det första spelet släpptes till PlayStation för dryga tjugo år sedan, och slog världen med häpnad med sin märkliga kombination av hyfsat realistisk golf och sockersöta animé-inspirerade karaktärer.
Parallellerna till andra, mer humoristiska golfspel som Mario Golf är inte helt orealistiska, med tanke på att samma utvecklare (Camelot Software) lade grunden för båda spelserierna. Efter det första spelet är det dock den japanska studion Clap Hanz som står bakom utvecklingen. Det är dags att damma av golfskorna och ge sig ut på greenen. Fore!
Innan jag snörar på mig golfskorna, ser till att golfväskan är packad och ger mig iväg har jag en bekännelse – jag har aldrig, någonsin spelat golf bortom minigolf. Och om sanningen skall fram är jag inte särskilt bra på minigolf. Däremot var jag en fena på Leaderbord Golf till Commodore 64 och var rätt okej på de portabla iterationerna av Mario Golf. Everybody’s Golf har alltid passat mig som handen i handsken – det är tillräckligt lättillgängligt (samtidigt som vind, boll- och klubbfysik faktiskt finns där) för att även en golfidiot som jag ska kunna känna mig hyfsat bra på det ganska snabbt.
Efter att ha landat på paradisidylliska Golf Island kastar jag mig snabbt in i ett par golfturneringar, där jag utan större problem ger AI-motståndarna rejält med stryk. Det är först efter att jag gått upp i rang ett par gånger som de börjar bli ett allvarligt motstånd. Här börjar övermodet göra sig tillkänna – de första golfbanorna är enkla och raka, utan särskilt farliga hinder. Men de som kommer lite senare är betydligt mer utmanande. I synnerhet om en är tokig nog att ge sig in i spelets online-lägen, där eventuellt övermod snabbt som tusan sågas ned jämt med fotknölarna.
Till skillnad mot de tidigare spelen i serien så får du inte bättre klubbor eller en duktigare karaktär att använda, utan förbättrar istället din förmåga på enskilda klubbor genom att spela bra. Slår du en bra drive så kommer du förr eller senare påverka den klubbans kraftmätare. Skickliga puttar gör detsamma för din putter. Det är ett rätt trevligt incitament till att spela som en själv vill – antingen frekvent använda alla klubbor, eller sikta in sig på att bara köra stenhårda utslag och ha ett tajt spel på green.
Alla som har varit ute på en golfbana (eller har sett en golftävling) vet säkert att det är viktigt att vara propert klädd på banan, något som Clap Hanz fullständigt struntar i. Vill du ge dig på seriösare golfturneringar i ett par kängor, kamouflage-färgade byxor och en vrålgul tröja? Varsågod, Everybody’s Golf ger dig möjligheten att göra det utan att få konstiga blickar från de andra golfentusiasterna.
Mycket krut har lagts på golfens kanske viktigaste egenskap – att se bra ut på golfbanan. Det finns en veritabel bredd i kläder, frisyrer och accessoarer att samla på sig i spelet. Hade det inte varit för att det finns väl utbyggda och fungerande online-funktioner hade det känts tämligen meningslöst att klä upp sin golf-klippdocka, men i onlinefunktionerna är det minst lika viktigt att se bra ut som att spela väl.
Trots att Everybody’s Golf erbjuder en ganska realistisk golfmekanik, innebär det inte nödvändigtvis att resten av spelet följer samma standard, något som antalet olika golfkoppar vittnar om. Här finns pyttesmå, normala och megastora varianter – ja, det finns till och med en tornadokopp som suger ner golfbollen om den kommer i närheten. Detta i kombination med spelets fem fantasifulla golfbanor (plus två som går att köpa via Playstation Store) ger en bra variation av utmaning och miljöer.
Onlinelägena är alla ganska roliga – kanske huvudsakligen Turf War som delar upp spelarna i två lag, och där det lag som lyckas bäst per hål vinner matchen. Det finns även ett friare läge som låter dig utforska golfbanan i din egen takt, och där din totalpoäng ger dig en chans att komma högst upp på den dagliga rankingen. Givetvis går det också bra att spela flera spelare bakom samma skärm.
Överlag är Everybody’s Golf en väldigt trevlig upplevelse även om det kan ta en bra stund innan motståndet börjar kännas lagom svårt. Att låsa upp alla golfbanorna som följer med är även det en exercis i tålamod. Efter ett par timmar framför spelet börjar jag uppleva en form av mental diabetes som sakta men säkert kryper fram och det sockersöta, pastellfärgade blir lite mycket att hantera. Men jag kommer utan tvekan att återvända till Everybody’s Golf titt som tätt för att slå nio eller arton hål, iklädd de mest gräsliga kläderna jag kan hitta i spelet.
Jag har i stort sett bara spelat 4 golf-spel. PGA Tour Golf till Amiga 500 och Golf till Game Boy för ~25 år sedan, Wii Sports och nu så detta.
Det är lite intressant hur väldigt lite spelmekaniken har ändrats för golf-spel under årens lopp (om man inte räknar med rörelsekontrollen), PGA Tour Golf och Everybody’s Golf 7 är väldigt lika varandra när det gäller att tajma mätaren rätt som går upp och ner. Medan om man jämför ett fotbollsspel från nu och från 25-30 år sedan så är det rätt så stor skillnad.
Hur som helst, jag gillar det. Visst kan det vara frustrerande om man får ett dåligt slag, men samtidigt så blev jag väldigt glad när jag lyckades få en Albatross för några dagar sedan. Har dock inte fått någon Hole-In-One ännu.
Men precis så är det. Ungefär samma system för styrka och precision har använts sen Leaderbord Golf till C64 känns det som. Kanske för att det är något som funkar. Visst har det väl tillkommit lite innovation till det då det går att topp/underspinna eller skruva, men i grund och botten, same same.
Jo, det är alltid lite surt när vinden fångar en, eller man trycker lite för sent och drar ner bollen i en bunker eller vattnet. Hole in one har jag bara fått en gång – men inte i en ’officiell’ match, så glhf med den trofén. 😀 (Kort hål, challenge mot cpu-motståndare och tornadohål. Och ungefär noll vind. Så helt perfekta förutsättningar… 🙂 )