Recension: Elden Ring: Shadow of the Erdtree [PS5, PS4]

Generellt sett brukar jag inte vara så förtjust i expansioner och betalt nedladdningsbart extramaterial, men From Software har varit ett skinande undantag där jag håller Bloodborne: The Old Hunters (10/10) som kanske den starkast lysande stjärnan.

Elden Ring (10/10) slog ned med dunder och brak för dryga två år sedan och revolutionerade Dark Souls-receptet med en rad förbättringar och en stor, öppen värld att utforska. Shadow of the Erdtree är en egen berättelse i Elden Ring-världen som kan upplevas vid sidan av huvudspelet, men du måste ha kommit en bra bit in och ha besegrat bossarna Starscourge Radahn och Mohg, Lord of the Blood som båda tekniskt sett är valfria i grundspelet.

En av gudarna som bara nämns i grundspelet är Miquella och det är honom du beger dig efter till skugglandet. Här möts du av en egen kontinent som på förhand beskrivits som i storlek som Limgrave, men de glömde nämna att höjdleden används betydligt flitigare och att varje given punkt på kartan kan ha både två och tre olika nivåer att utforska. Jag tror att jag sett det mesta och det tog mig i storleksordningen 35-40 timmar.

Den största nyheten är ett nytt nivåsystem som är specifikt för expansionen. Här hittar du Scadutree-delar som du växlar in mot välsignelsenivåer som i sin tur gör att din skada ökar och att du tar mindre skada. Det finns dessutom en ny sorts aska som på samma sätt skalar dina spirit ash-medhjälpare och gör din häst Torrent mer tålig. Andra nyheter är mer förväntade sådana, i form av nya vapenslag, nya magier, och nya färdigheter.

Om du gillar grundspelet så vet du ungefär vad som väntar, och jag kan tycka att det både på gott och ont är mer av samma. Men mina positiva känslor överstiger de negativa med råge och jag har bokstavligen sträckspelat detta sedan spelsläppet. Jag har i det närmaste varit besatt och alla TV-serier jag och min fru följer har fått ta paus under mina äventyr i skugglandet. Berättelsen åker i baksätet och det är istället utforskandet och känslan att övervinna en till synes övermäktig fiende som är den största behållningen för mig. Och om du helt struntar i utforskningen och går direkt på huvudspåret så kommer du att få en betydligt svårare utmaning, då spelet balanserats mot att du har nått ett antal Scadutree-välsignelser när du kommer dit.

Jag upplever även att grafik, miljöer och musik spetsats till lite och det är mer än en gång jag kippar efter andan när jag når ett böljande blomsterfält eller ser ett enormt slott på en klippa i fjärran. Musiken har inga direkta stycken jag går och nynnar på, men är oerhört viktig för stämningen och den hjälper också till att meddela om någon fiende har sett dig och är på väg även om du inte sett dem ännu.

Här får du en mästarklass i både spel- och miljödesign. I varje vrå väntar en skatt, ibland liten och ibland stor. Om du ser en avsats som går att nå så kan du ge dig tusan på att det är värt att utforska vad som gömmer sig där bakom. Dessutom är utmaningen balanserad till perfektion. Det känns hela tiden svårt och jag måste behålla fokus, men det är väldigt sällan orättvist.

På det hela taget är Shadow of the Erdtree en nästintill perfekt expansion. Visst, jag hade gärna sett ett matigare slut, men det ryktas att det ska finnas fler slut än vad jag har sett, så jag kanske har varit för het på gröten och blir tvungen att ta ett varv till? Gillar du Elden Ring, så kommer du garanterat att gilla expansionen. När det kommer till actionrollspel har jag svårt att se hur det ska gå att toppa det här.