Recension: Elden Ring [PS5, PS4]

Det finns spel som sätter sig i huvudet och vägrar släppa taget. Elden Ring tillhör definitivt den kategorin och när jag inte spelar det så går jag och funderar på var jag ska placera nästa egenskapspoäng, vilken del av kartan jag ska utforska härnäst eller hur jag ska besegra den där bossen som jag sparade för att den var för svår.

Elden Ring är ett actionrollspel som tagit handgripligt fasta på konceptet kring öppen värld. Det finns ganska få låsta områden och du kan besöka en nästan ofattbart stor del av kartan direkt när du skapat din karaktär.

Har du tidigare spelat något av Dark Souls-spelen kommer du att ha en ganska god uppfattning om vad du har att vänta, men det har hänt en hel del saker med grundkonceptet under det senaste decenniet. Du bjuds på ett smörgåsbord av förbättringar som gör det både mer lättillgängligt och trevligare att spela. Några exempel är att det nu finns en dedikerad knapp för att hoppa, du har en häst till ditt förfogande och i många av de utmanande striderna kan du frammana spöken som hjälper dig att slåss. Andra trevliga förbättringar är att du oftast har en kontrollpunkt förhållandevis nära en boss och att du redan från början kan snabbresa mellan funna kontrollpunkter.

Precis som i FromSoftwares tidigare rollspel är erfarenhetspoängen du använder för att gå upp i rang även valutan du använder för att köpa föremål och utrustning och när du dör så måste du hämta upp dem på dödsplatsen, annars förgås de för evigt nästa gång du dör. Varje gång jag förlorar mot en boss eller vanlig fiende så dras jag med det filosofiska dilemmat med avvägningen mellan risk och belöning om jag vill försöka hämta mina förlorade runor. Och just utmaningen gör den emotionella belöningen när du lyckas med dina mål så mycket större.

Det som får mig att bli helt såld på spelet är den vackra, men vemodiga världen. Runt varje hörn väntar en ruin, en gruvtunnel eller en boss och jag är oerhört imponerad över hur mycket jobb som måste ha lagts ned på att designa varje liten del av kartan. Som om inte det vore nog så har varje större område sitt eget distinkta utseende och självklart även unika fiendetyper och flora.

Det dynamiska stridssystemet är trots allt det som imponerar allra mest på mig. Bara tanken på att det går att klara spelet med din startutrustning tyder på en genialisk design där dina färdigheter väger så mycket tyngre än de numeriska värdena som finns på ditt rollformulär. Uppgraderingar av grundegenskaper och utrustning kan givetvis göra bataljerna enklare genom att du överlever fler träffar eller behöver träffa med färre attacker för att vinna, men det faktum att det inte behövs är verkligen häftigt.

Något som genomsyrar hela spelupplevelsen är den stora upptäckarlustan och glädjen att bara utforska miljöerna och hitta dolda skatter och fiender. Elden Ring andas verkligen frihet och du har ingen uppdragslogg eller kartmarkeringar som påverkar dina beslut om vart du ska ta vägen. Jag kommer på mig själv att se mig omkring och välja en riktning som verkar intressant just nu, och det finns inte många spel som vågar lita så mycket på spelaren och håller handen så lite som Elden Ring gör. Just när det gäller uppdrag är det otroligt tillfredsställande att komma på nästa steg och föra det framåt, men det händer också att jag inte förstår vad nästa steg är och får lita på att jag hittar rätt plats eller pryl som tar det narrativet framåt.

Förutom de aningen svårtydda sidouppdragen så förekommer det återanvändning av bossar, framförallt i de mindre grottorna som inte är en del av huvuduppdraget. Det kan röra sig om varianter där fienden använder andra vapen än tidigare eller att jag tvingas slåss med två stycken samtidigt. I ett spel av den här magnituden är det givetvis otänkbart att ha så många helt unika bossar, men det förtar en liten aning av överaskningsmomentet när jag kliver in igenom en bossportal där jag på bara några sekunder hinner bygga en plan för hur jag ska vinna eftersom jag sedan tidigare har en god uppfattning om hur bossen kommer att attackera mig.

På det hela taget är Elden Ring ett helt fenomenalt spel. Det brukar pratas om årets spel och spel som definierar en konsolgeneration, men Elden Ring är mer än så. Det här är ett spel som kommer att hamna högt på listor över de bästa spelen någonsin och skulle jag idag ta fram en topplista över mina favoritspel genom tiderna så undrar jag om inte Elden Ring skulle placera sig riktigt högt, för det här är ett av de bästa spelen jag någonsin har spelat.