Recension: Effie [PS4]

När jag spelar Effie får jag lite flashbacks till 90- och det tidiga 2000-talets plattformsgiganter som till exempel Crash Bandicoot, Spyro the Dragon, Ratchet & Clank osv. Inte för att Effie är särskilt likt dessa rent estetiskt, utan för att spelet på något sätt genomsyras av den enkelhet som flera av de titlarna hade när det begav sig.

Spelet inramas av en berättelse om den lokala by-tuffingen Galand som trots sin atletiska fysik är för lat för att hjälpa en gammal kvinna i nöd. Kvinnan visar sig vara en häxa och vips så har den unge Galand förvandlats till en (fortfarande hunkig), men betydligt äldre farbror som straff. För att återfå sin ungdom beger han sig till en närliggande tempelruin i jakt på hjälp från högre makter, och det är även där jag får ta kontroll över honom för första gången.

Väl inuti ruinen vankas det plattformshoppande och utforskande. Något som slår mig tidigt är hur simpel styrningen är. Galand hoppar, springer och klättrar på ett förutsägbart sätt som gör det väldigt lätt att ta sig igenom de olika hinder som presenteras för mig.

Min uppgift är att ta mig till ruinens mitt där statyer föreställande gudar väntar, men på vägen dit undersöker jag banans alla skrymslen och börjar samla på mig små runstensliknande föremål som är utspridda lite överallt. Fragment av dessa går även att finna i kistor som finurligt göms på olika ställen i omgivningen. När dessa föremål plockas upp fyller de, förutom hjältens hälsa, även på en mätare som representerar din nivå. När denna är fylld blir Galands hälsomätare längre och han tål således mer skada.

Förutom plattformshoppande innehåller spelets banor även lite olika pusselmoment. Många av dem är lite väl enkla men de utgör ändå en skön variation från allt utforskande. Likaså kan den vanligtvis lugna atmosfären brytas av diverse bestar som vill stoppa min framfart.

Efter att Galand har samtalat med gudarna i ruinens mitt, visar det sig att hans hjärta är lösningen till förbannelsen han lider av. Om han besegrar häxans framfart i landet visar han sitt goda hjärta, och då blir han ung igen. Häxans undersåtar gör därför allt de kan för att stoppa honom.

Även stridsmomenten känns väldigt förenklade och består huvudsakligen av att jag med hjälp av min sköld ger monster efter monster huvudvärk tills de viker hädan. Efter ett tag lär Galand sig lite fler förmågor som ger striderna mer variation, vilket gör det hela intressantare.

Mellan de olika banorna kan jag färdas över ett stort rödskimrande fält på den magiska skölden, vilket går fort och känns som ett uppfriskande tillägg i spelet, framförallt när jag kommer ut från en bana jag har vistats i en längre stund.

Som jag nämnde i början, får spelet mig att tänka på andra gamla plattformstitlar. Efter att ha läst på lite om spelets bakgrund förstår jag att detta även var tanken när Inverge Studios designade det. Det är ett intressant beslut som för mig ger spelet en hel del charm, dock inte utan nackdelar.

För de flesta kan nog Effie upplevas som väldigt enkelt. Pusslen är för det mesta barnsligt simpla, fienderna bjuder inte på speciellt hårt motstånd och plattformshoppandet går förvånansvärt smärtfritt. Dessa attribut är inte något som är dåligt i sig, eftersom det är ett stundtals väldigt vackert spel som med sina stora öppna fält, spartanska mekanik och lättillgängliga handling är en väldigt bra introduktion till sin genre.

För en spelare som vill ha ett lättsamt plattformslir med få krav är Effie som hand i handske, men söker du efter lite hårdare motstånd bör du nog leta efter andra alternativ.