Recension: ECHO [PS4]

De danska spelutvecklarna Ultra Ultra skickar mig på en rymdresa i deras senaste skapelse ECHO. När jag börjar spela detta rymdäventyr, har spelets huvudroll En vaknat från en lång dvala i sitt rymdskepp. Hennes livs kärlek Foster har varit död i hundra år, men hon lyckas hitta ett spår till en mystisk planet för att kunna återuppliva honom.

Den outforskade planeten är ett gigantiskt tempel och när jag tar mig in i det, känns det precis som att kliva in i ett mörkt, övergivet spökhus. Det dröjer inte länge förrän ljusen tänds och jag får beskåda en vacker arkitektur. Glansen från kaklet och klinkerplattorna ger ett rent och polerat intryck tillsammans med den utsöka ljussättningen.

Det vackra palatset uppfattar dock den nya besökaren som ett hot och skapar därför kloner av henne. Dessa dubbelgångare kallas för Echoes och deras uppgift är att hindra mig från att bege mig vidare i den marmortäckta labyrinten. Att se mördarmaskiner med min protagonists utseende är skrämmande, och att mina kopior kan lära sig vad jag kan och använda det mot mig är ett chockerande och briljant utförd spelmekanik från utvecklarnas sida.

Bara fem minuter till, sen går jag upp.

När jag utför en handling läser templet av mig och sparar informationen tills ljuset försvinner, och när det tänds igen har alla Echoes lärt sig vad jag gjort innan mörkläggningen. Klonerna blir väldigt farliga om jag utfört något vid fel tillfälle och de blir ännu hotfullare om de är många, särskilt om de kan använda skjutvapen. Jag måste tänka mig för innan jag gör något förhastat men vid vissa situationer har jag inget val än att skjuta. Kopiornas utmärkta intelligens skapar variation och spänningen släpper inte i första taget.

Att undvika konflikter är för mig ett klokt beslut och jag försöker därför smyga mig igenom korridorerna utan att bli upptäckt. Jag har två olika energimätare där den ena visar mängden solenergi. Varje gång jag avfyrar min pistol, försvinner energi och eftersom endast en av cellerna kan återfyllas automatiskt krävs sparsamhet. Solcellerna fungerar också som skydd mot en fiendes attack men klarar inte av ett andra övergrepp direkt efteråt. Den andra mätaren är Ens konditionsmätare vilken fylls på sakta om jag inte lyckas hitta frukt att äta, då återställs den snabbare.

Ljudet är spelets viktigaste sinne och det beror inte enbart på den stämningsfulla musiken. Ljudeffekterna är placerade utmärkt och jag gillar hur ljudet av slammer används för att ge en nedräkning i mörkret tills bilden blir helt kolsvart och innan ljuset tänds igen. Jag kan samla på ljudfiler i gömda stämjärn runt omkring i palatset och med tonerna kan jag sätta ihop en hel vers och därmed lägga till det i samlingen.

Inväntar en röd Call-ruta för att veta vad jag ska göra härnäst.

Inspirerat av både Metal Gear Solid och Blade Runner, är ECHO ett skräckinjagande äventyr fyllt av spänning. Jag blev positivt överraskad av utmaningen att förstå att mina kunskaper kan göra det surt för mig i den snygga omgivningen. Jag rekommenderar detta till dig med goda taktiska egenskaper då dessa kommer väl till pass i ett intelligent och stämningsfullt spel av dess kaliber.