Recension: Ebenezer and the Invisible World [PS4, PS5]

Om jag säger ”tänk på en julsaga” kan jag föreställa mig att du som läsare snabbt kan skrapa ihop några berättelser med koppling till julen. En av dem lär troligtvis vara Charles Dickens litterära klassiker A Christmas Carol som här i Sverige vanligtvis går under just titeln En julsaga. Tolkningarna av den är många och oavsett om du har läst boken, upplevt den som en teaterföreställning eller bara sett filmversionen med mupparna känner du säkert till handlingen. Vad du troligtvis inte har upplevt är en tolkning av berättelsen i form av ett metroidvaniaspel, men det är exakt vad som finns att hitta i Ebenezer and the Invisible World.

När jag fick nys om den här titeln kunde jag inte låta bli att höja på ögonbrynen i fascination. Inte endast för att kombinationen av klassiska litterära verk och tv-spel är ovanlig, utan även för att det känns som en väldigt spännande idé. Det är värt att poängtera att man i det här spelet inte har gjort en direkt tolkning, utan istället lekt med berättelsen om Ebenezer Scrooge och gjort en sorts uppföljare till ursprungsmaterialet.

Handlingens kontext är en spegling av ett Storbritannien under industrialiseringen där fattiga arbetare ställs mot giriga industrimagnater i ett komplext förhållande. Känslan är upprorisk i staden när den numera godhjärtade Ebenezer får besök av en ande som uppmärksammar honom på en stor fara. Caspar Malthus, sonen till en av de mest hänsynslösa industrialisterna har nämligen också fått ett andligt besök, men av sin bortgångna far som nu försöker få honom att initiera en våldsam kupp mot landets invånare. Det är upp till Ebenezer att få Caspar på andra tankar, men för att nå fram till honom behöver han besegra dennes far, den onda anden Gaius. Det är en lättsam historia, men trevlig och annorlunda.

Spelet följer ett klassiskt metroidvania-upplägg sett till världens utformning men även insamlandet av utrustning och nya förmågor. För att lyckas med sitt uppdrag behöver Ebenezer hjälp, och det är då hans förmåga att tala med andar gör sig användbar. Under spelets gång springer jag på en hel del sådana, och utöver deras roll i handlingen besitter de olika förmågor som jag kan få ta del av om jag hjälper dem med olika saker. Röda andar besitter offensiva egenskaper medan blå underlättar mitt utforskande genom olika rörelseförmågor. Förmågorna är väldigt standard för den här sortens spel och bidrar inte direkt med något nytt, men jag tröttnar aldrig på animationerna av spökena som hjälper Ebenezer att utföra dem.

Det är underhållande att utforska Londons olika delar och trots att spelet inte är särskilt långt bjuder staden ändå på en hel del variation. Vanliga stadskvarter, fabriker, mentalsjukhus med mera avverkas, och alla nivåer har en egen flora av fiender. Nivåer som exempelvis den som utspelar sig på världsutställningen (i London 1851) visar på att man kanske har gjort en del efterforskningar kring eran som berättelsen utspelar sig under, men samtidigt spricker den fasaden något på grund av enkla misstag – som att man i spelet exempelvis betalar med dollar istället för pund.

Vid de tillfällen jag stöter på Gaius olika hantlangare är det dags att försvara sig. Ebenezer kan utöver att använda sig av de röda andarnas krafter även nyttja ett relativt varierat utbud av olika närstridsvapen. Eftersom käppar under den här tidsperioden både sågs som en moderiktig accessoar och kunde användas som tillhygge är det en ganska rolig detalj att flera av Ebenezers vapen är just käppar. Tillsammans med de övriga vapnen och andarnas krafter utgör de en tillfredsställande grund i spelets strider, något som gör att jag kan ha någorlunda överseende med vissa fiendesorters förutsägbarhet.

Under min genomspelning av Ebenezer and the Invisible World stöter jag på ganska många buggar och fel som ställer till det för mig med olika stora mått. Exempel som att fel illustration visas när en karaktär pratar kanske inte är hela världen, men när skärmen låser sig varje gång jag besöker en viss köpman blir det desto mer påfrestande. Efter min genomspelning släppte utvecklarna en patch till spelet som förhoppningsvis åtgärdar en del av dessa problem, men eftersom jag inte enkelt kan testa det är det inte något jag kan garantera.

I slutändan är det här ett spel som levererar det grundläggande man förväntar sig av ett spel ur genren, men inte mycket mer. Jag roas av handlingen, de lättsamma striderna och de mysiga miljöerna, men det känns aldrig riktigt så bra som det hade kunnat vara. Det blir kanske ingen direkt klassiker av det här äventyret, men som lättsmält introduktion till genren är det en duglig kandidat.