Recension: Eastshade [PS4]

Eastshade är ett till största delen väldigt lugnt och harmoniskt spel, men som börjar väldigt dramatiskt med ett skepp som kapsejsar till havs strax utanför ön med samma namn. Vår huvudkaraktär, och tillika passagerare på båten, överlever incidenten och står snart dyngsur på stranden med ett staffli under armen. Denna rangliga träkonstruktion som är karaktärens enda kvarvarande ägodel efter olyckan kommer snart till användning då jag besöker den närliggande byn.

Det märks nästan direkt att Eastshade är ett speciellt spel. De olika beståndsdelarna genomsyras av en känsla som påminner om klassiskt sagoberättande, lite som om det hade sitt ursprung i diktaren Aisopos fabler eller Kenneth Grahames ”Det susar i säven”.

Den första byn jag kommer till påminner utseendemässigt om staden Balmora från Elder Scrolls-spelet Morrowind, men skillnaden är att Lyndow (som den här staden heter) är vackert inklämd mellan en stenig sandstrand och en välvuxen urskog. På små diskreta stigar kan jag färdas genom den täta skogen och utforska öns olika sevärdheter, som till exempel den gamla byn som drogs med i ett lerskred, det gigantiska trädet eller storstaden Nava.

När jag besöker nya platser, läser eller ser intressanta saker blir min karaktär inspirerad, vilket sedan kan användas till att skapa målningar. Med rätt material kan jag smidigt öppna upp målarmenyn, välja ett motiv genom att rikta kameravinkeln och trycka av – precis som med en kamera. Motivet framträder snart på vår canvas och ett mästerverk är skapat.

Tavlor är tydligen en bristvara på ön och stora delar av befolkningen betalar mig gärna för att få målningar av speciella motiv. För pengarna kan jag bland annat köpa föremål som gynnar mig i mitt utforskande av ön, som en rock för att klara de kalla nätterna, en anordning som gör att jag kan åka zipline med mera. Att få skapa verken är en rolig och intressant mekanik som ofta kräver att jag är på rätt plats vid rätt tidpunkt för att få ett bra resultat. Världens vackra miljöer är inbjudande och det känns kul att få belöningar för att man utforskar dem.

Jag märker dock rätt fort att skaparna kanske har gapat över lite för mycket i sina ambitioner eftersom vissa saker inte känns helt polerade. Den vackra miljön är oftast imponerande, men ibland lyser fulheten igenom i form av skarvar, buskage, träd och stenar som försvinner när du står i vissa vinklar och osynliga väggar som tvingar en att vända om.

Till och med invånarna saknar kroppsdelar ibland. Invånarna i spelet är även de lite tveeggade och alternerar mellan att vara riktigt charmiga och riktigt hemska. Exempelvis hade ingen röstskådespelare i världen kunnat rädda den unga pojken som springer runt i Lyndow och skriker att han är en fågel, komplett med härmande ljudeffekter. Till slut gick jag omvägar varje gång jag skulle in i byn för att slippa gå förbi honom.

Trots detta så gillar jag Eastshade. Det är oslipat och ganska inramat, men idén om att färdas runt i ett vackert landskap och njuta av det samtidigt som själva färden är en del av ditt mål är något som jag har saknat i många spel. Många gånger har jag stannat upp i titlar som bjuder på vackra vyer och velat göra något mer än att bara beundra dem. I Eastshade ackompanjeras dessutom vyerna av ett fantastiskt soundtrack, något som jag definitivt vill lyfta fram som ett av spelskaparnas smartaste och bästa drag. I mitt tycke satsas det definitivt för lite energi på att skapa maffiga soundtrack till spel nuförtiden, så det blir en stor guldstjärna på det.

Eastshade är något av en berg-och-dalbana, men om du kan leva med ovan nämnda brister och vill njuta av en sagoaktig stämning i pampiga miljöer tycker jag definitivt att du ska åka.