Recension: Earthlock: Festival of Magic [PS4]

De norska spelutvecklarna Snowcastle Games har utvecklat ett japanskt rollspel med ett klassiskt koncept som påminner mycket om det vi kunde uppleva under Square Enix storhetstid på 1990-talet. Efter en lyckad Kickstarter-kampanj, där nästan 180 000 dollar samlades in, kunde teamet fullfölja sin ambition.

I Earthlock: Festival of Magic tar jag första steget i Umbra; en planet som har slutat att snurra och som under de närmaste åren lidit av krig och annat elände. Den första karaktären jag lär känna är Ive; dottern till generalen av det suvianska imperiet. Med stor besvikelse flyr hon sitt rike efter att ha blivit underkänd att ta plats i sin fars armé, och sedan byter berättelsen riktning där plundraren Amon tillsammans med sin farbror Benjo hittar en mystisk artefakt. Det dröjer inte länge innan makthavarna i imperiet får nys om artefakten och ser till att farbrodern tillfångatas.

Så småningom slår sig Amon ihop med griskaninen Gnart, en bokmal med magiska krafter. Ju längre in i äventyret jag vandrar, desto fler följeslagare ansluter och alla karaktärer har sina speciella förmågor i striderna.

Var det någon som ringde oss på Anticimex?

Jag tycker att stridssystemet är lätt att lära sig och dessutom praktiskt. Ett slagmål mot fiender är i turordning, ungefär som Final Fantasy-spelens Active Time Mode. Skillnaden här är att jag inte behöver oroa mig för aktiv tid utan kan välja mina kommandon i lugn och ro. Det finns en lista med attackordning där jag ser i vilken ordning karaktärer kan attackera; ett briljant initiativ av spelskaparna eftersom det tillåter mig att planera min strategi långt i förväg, något som krävs i de tuffare bosstriderna.

Att möta fler än en fiende samtidigt ökar risken att bli besegrad men utdelar även en betydligt bättre belöning. Varje gång jag vinner en strid får inte mina hjältar bara erfarenhetspoäng, utan också bonuspoäng som ökar ju fler monster jag besegrat. När en fiende upptäcker mig på kartan börjar en cirkel att fyllas i, och mina valmöjligheter är att antingen fly från dess synfält eller trycka på X-knappen för att få ett övertag innan den samlar på sig fler kompanjoner och överrumplar mig.

Miljöerna är väldigt vackra och de mjuka färgerna ger ett lent intryck tillsammans med den värmande ljussättningen. Lövgröna skogar, majestätiska kungariken och heta öknar är visserligen återanvända klichéer, men faktum är att jag tycker att det är skönt med något välbekant att besöka.

Tyvärr saknar de flesta karaktärerna karisma, något som är väldigt viktigt för mig när det kommer till japanska rollspel. Undantagen är Ive och hennes stormhund Taika, vilken påminner om Scar i Lejonkungen, fast mycket snällare förstås. Musiken är ojämn och för varje bedårande skogssymfoni jag njuter av, finns det också trista musikaliska toner i bland annat stridsmusiken, vilka lämnar mig smått besviken.

Uppgraderingssystemet för karaktärernas förmågor fungerar utmärkt, för det kort jag lägger på skärmen höjer den status jag vill höja och efteråt gäller termen ”lagt kort ligger”.

Efter drygt ett par timmars spelande finner jag vägen till Plumpet Island; en sorts frizon där jag kan tillverka ammunition, energidrycker och andra hjälpmedel. Här kan jag agera botaniker och plantera särskilda växter vars blad blir ingredienser till de saker jag behöver tillverka, och jag uppskattar denna hyllning till Harvest Moon-spelen. Jag kan ta mig till ön genom att teleportera sällskapet via olika grodstatyer i Umbra, men jag upplever det som aningen klumpigt implementerat eftersom jag alltid måste mellanlanda på Plumpet Island innan jag kan ta mig vidare till en annan plats som jag redan besökt.

Earthlock: Festival of Magic är ett japanskt rollspel av den gamla skolan, och jag säger det som en komplimang. Jag har inte spelat ett så trevligt och medryckande spel i genren på väldigt länge, inte sedan Final Fantasy IX. Snowcastle Games bevisar att det finns fler än Square Enix som kan göra bra rollspel, och att detta är ett Kickstarter-projekt med en begränsad budget imponerar på mig ännu mer.