Recension: EA Sports UFC [PS4]

Det har varit något utav en soppa, det här med UFC-spel. I motsats till andra sporter har licensen för vem som fått utveckla det officiella spelet med full uppsättning riktiga proffs vandrat runt lite. Senast låg den hos numera nedlagda THQ, men nu har sportjätten Electronic Arts till slut lagt vantarna på den.

Ett naturligt drag kanske. De har resurserna till och erfarenheterna av att utveckla jättelika sportproduktioner. Det syns på de imponerande välfångade karaktärerna, de välregisserade filmsnuttarna och hur levande det ser ut när ett välriktat knä träffar mitt i nyllet.

Det märks samtidigt att det inte är någon väloljad UFC-fabrik som tagit fram det nördiga måndagsexemplar som EA Sports UFC ofta framstår som.

Markkamperna har varit den svagaste länken i alla mixed martial arts-spel jag gett mig på. Det är förmodligen ordentligt knepigt att komma på ett bra sätt att simulera strypgrepp och kast med liten tungviktsboxare på, men klart är att EA inte lyckats hitta det hemliga knepet. Så fort striden flyttar ned ett plan tappar jag kontrollen, varje gång.

Det gäller att snurra tumspakarna i halvvarv, trycka på rätt bumperknapp vid rätt ögonblick och förmodligen ha en ordentlig dos tur. Ibland glider jag ur motståndarens grepp som en oljad ål, andra gånger kan en vanlig simpel karatekille bryta benet på mig.

Fan, jag visste att jag skulle spelat igenom markstridsgenomgången först.

På samma sätt saknas konsekvens när det gäller vilka delar av UFC som är en välsmord maskin och vilka som är ett trasigt hafsverk.

Det mesta som sker innanför ringens åtta hörn (undantaget markspelet då) är lyckligtvis väl genomfört, och ofta ruskigt snyggt att titta på. Men ramverket vid sidan om lämnar mycket att önska.

Karriärläget är platsen jag lagt mitt krut på – här gäller det att via en lös story om någon slags dokusåpa föra en ny kämpe in i historien. Om du snubblat över EA:s boxarserie Fight Night kan du gissa vad som komma skall. Efter att valt utseende, viktklass och kampsportsstil gäller det hur som att slå sig in i UFC:s finrum.

Tyvärr är vägen dit plågsamt linjär. I THQ:s två år gamla UFC Undisputed 3 gick det att välja att fokusera på matcher, träning eller att åka iväg och lära sig nya grepp och slagkombinationer. Här är det varannan omgång i oktagonen, varannan omgång stolpig träningsscen i gymmet.

Den första reaktionen på träningspassen är att de är välbehövda. Det är inte bara min nybörjarkämpe som behöver träna upp sig, mitt muskelminne behöver 10 000 timmar för att behärska spelets alla kast, klinchar och slagkedjor. Något så simpelt som att slå en motståndare medvetslös kräver en och annan fundering, även om det aldrig når den galna precisionen hos Street Fighter eller liknande fightingklassiker.

Så här känns det att ge sig in i spelet utan att pluggat kontroller i ett par timmar.

Det hade helt enkelt varit skönt att få öva armlås och hoppsparkar under kontrollerade former. I UFC:s träningsläge är det dock så kontrollerat att det blir direkt plågsamt. Slagkombinationer utförs oftast på en sandsäck, markspelet övas på en stillaliggande motståndare och blockeringsövningarna saknar all form av realism.

Istället förvandlas varje träningsuppehåll till en sirapsseg plåga att orka igenom så att det går att återvända till matcherna. Dessa varvas i sin tur med ”inspirerande” videoklipp där olika MMA-legender delar med sig av sina egna upplevelser. Det blir en och annan fin anekdot, men på tok för mycket tomt prat.

Tempot i spelet blir inte bättre av ett menysystem som ibland ger stilla funderingar på om PS4:an är på väg att kasta in handduken. Det går snabbare att starta de flesta spel än det går att byta meny i UFC.

Inte blir det bättre av att de är otroligt dåligt upplagda. Det värsta exemplet är menyn när nya slagkombinationer inhandlas – men där det inte står vilken knappkombination de hamnar på. Det betyder att jag hela tiden måste växla kontrollmenyn så att jag inte råkar köpa en kombination som ersätter en befintlig. Tack och hej fem minuters speltid.

Visst är det häftigt ibland. När högerkroken sitter som den ska, när ett knä träffar rätt eller när ett kast går perfekt i lås. Det är bara så många hinder på vägen dit och en tillsynes ostoppbar flod av skavanker och dåliga designlösningar.

EA Sports UFC är en rundspark utförd med ögonbindel. Det är gudomligt snyggt när den sitter som den ska – men i regel missar den målet helt och hållet.