Recension: Drums Rock [PS VR2]

Med Drums Rock får du exakt vad du kan förvänta dig av ett spel med den titeln. Trummor, hårdrock och helvetiska demoner som är som tagna från skivomslag från genren. Rytmspel har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag slukade Guitar Hero-serien med hull och hår ända tills den imploderade i girighet. Och en stor anledning till att jag nämner just gitarrspelen är att grundmekaniken i Drums Rock är väldigt lik den i Guitar Hero.

Musiken ackompanjeras av olikfärgade demoner som kommer flygande emot dig och du ska slå på de matchande trummorna eller cymbalerna exakt när de passerar ett streck. På papperet låter det supersimpelt, men när tempot ökar och samtliga sex trummor används blir det ganska svettigt att hänga med.

Huvudspelet är ett kampanjläge där du över tre akter ska klara utmaningar i olika låtar för att få stjärnor som i sin tur låser upp ytterligare kapitel med flera låtar och nya utmaningar. Till en början är det ganska lätt och nya mekaniker som att kasta upp trumpinnarna i luften och fånga dem igen eller att slå ihop trumpinnarna introduceras under den första akten. Om du lyckas jonglera med pinnarna blir de elektrifierade, vilket låter dig dela ut elchocker till fiender. Jag blir dock lite förvånad när samma låt dyker upp flera gånger under kampanjen, men inser att svårighetsgraden har höjts samtidigt som jag blir varse att det inte finns så många låtar i spelet.

En annan likhet med det första Guitar Hero är att de licensierade sångerna är covers och tyvärr inte särskilt bra sådana. Det finns även ett arkadläge där du kan spela låtarna på valfri av de tre svårighetsgraderna och där du kan kolla highscore-listor och vinna valuta för att låsa upp kosmetiska uppgraderingar och några ytterligare sånger.

Trackingen med PSVR2 Sense är väldigt bra och den haptiska återkopplingen förstärker känslan att jag spelar trummor även om jag egentligen sitter och hamrar i luften. Det går att justera de två yttersta trummorna om du föredrar att ha dem mer på sidorna, men tyvärr får jag inte justera cymbalerna som jag tycker sitter för långt ifrån mig. Det händer då och då att jag slår i luften för att jag inte sträcker ut armen ordentligt.

Känslan när jag hamnar i ett flyt och demonerna avverkas på löpande band är otroligt skön och jag sitter och nickar takten med huvudet samtidigt som trummorna glöder. De flesta låtarna har ett mönster som musklerna lär sig och ofta avslutar med en dubbelcymbal och de blåa och gröna demonerna med ett streck emellan. Gillar du ett utmanande, men kul rytmspel har får du inte missa det här.