Recension: Drova: Forsaken Kin [PS4, PS5]

Föreställ dig att du lever i en värld som endast kan erbjuda ett leverne på den yttersta gränsen. Det är krig, ont om mat, kallt och ogästvänligt, Men det ryktas om att det finns en annan plats, Drova, en plats med helt andra förutsättningar för dig och ditt folk. Om ni bara kan ta er dit blir allt bra, och alla kommer att leva ett gott liv igen. Det är premissen bakom spelet Drova: Forsaken Kin där jag i rollen som en nyfiken bybo transporteras till vad som närmast skulle kunna likna ett digitalt Asgård. Men allt är inte perfekt i paradiset, och det är upp till mig att finna min plats i denna nya värld.

Spelet har en charmig grafisk stil som tidigt sätter ribban för dess retroinspirerade vibbar, och snart finner jag mig hack i häl på två av byns druider efter att ha skapat mig en pixlig liten karaktär. De vet inte att jag är där, och inte heller att jag inom kort kommer att bli byns hopp om en bättre framtid. Under en räd har nämligen en mystisk kristall hittats vilken enligt druiderna bör kunna användas för att nå Drova, det mytomspunna landet. Snart smyger jag efter druiderna ut i myren för en ritual, men något går snett, onda varelser dyker upp i dimman och druiderna dör. Kvar är min karaktär, men nu i landet Drova.

Drova: Forsaken Kin har marknadsförts som ett spel vars grundvalar vilar på äldre speltraditioner, och nog känns det så när jag börjar utforska denna nya värld. Den isometriska vyn, känslan i kontrollen och friheten i utforskandet får mig osökt att tänka på gamla äventyrspärlor i stil med Blood Omen: Legacy of Kain (1996) och Herc’s Adventure (1997) (även om spelens teman såklart skiljer sig markant). Efter att initialt ha utforskat en övergiven bondgård och plockat upp lite primitiv utrustning, några läkande växter och lite annat smått och gott beger jag mig snart ut i Drovas vildvuxna landskap.

Att färdas genom spelets färgglada miljöer är en trevlig upplevelse, framförallt då den följsamma kontrollen känns flexibel och genomtänkt oavsett vilka situationer jag befinner mig i. Det är en sak att springa runt längs stigar och plocka blommor och svamp, men ibland krävs det också att jag kan slåss, pilla upp lås och interagera med andra varelser i min omgivning. Ett av de mest intressanta inslagen är att jag kan aktivera ett slags detektivläge där min karaktär långsamt men träffsäkert kan upptäcka hemligheter i omgivningen, vare sig det är dolda utrymmen, gömda föremål eller spår i form av någons skoavtryck och liknande.

Drovas allra starkaste kort är hur levande världen känns. Vare sig jag befinner mig ute i det vilda eller mitt i ett samhälle finns det detaljer att fästa ögonen vid. Djur skuttar omkring mellan träden, vinden blåser genom fälten och byborna ropar argt efter mig när jag går in i husen oanmäld. Så gott som alla karaktärer jag springer på presenteras med en unik profilbild när de pratar och de flesta har något intressant att berätta om sig eller sin omgivning. Många har även uppgifter eller frågor åt mig, och om man någon gång förstår hur viktigt karaktärsdjup är för ett spel så är det när även de enklaste uppdragen känns spännande. ”Har Svenn inte skött sitt jobb på sistone säger du? Det måste jag genast undersöka anledningen till.” För att ytterligare krydda handlingen kan man välja att alliera sig med någon av de olika bosättningar som finns, handlingar som såklart ger för- och nackdelar.

Allt eftersom jag utforskar Drova samlar jag på mig diverse föremål. Mystiska växter, utrustning, kartor och alla möjliga pryttlar åker ner i ryggsäcken, och tack vare det fantastiska designbeslutet att göra utrymmet i den så gott som oändligt behöver jag inte stressas över att lämna något bakom mig. ”Blir inte ryggsäcken jobbig att gräva i då?” kanske du tänker, men icke. Sakerna går att sortera smidigt. Många gånger kan jag dessutom sälja eller använda mina föremål till crafting för att på så sätt effektivisera både ekonomi och utrymme. För att upptäcka nya saker att skapa behöver jag recept eller instruktioner, och dessa hittar jag också runt om i världen.

Spelets stridssystem är lika enkelt som det är smart. Jag har en knapp för att slå, och tajmar jag slagen rätt kan jag ladda upp en mätare och aktivera olika förmågor min karaktär besitter. En annan knapp blockerar motståndarens slag och med en tredje slänger jag mig ur farans väg. Motståndarna som kan vara allt från människor till djur och mytologiska väsen följer ett liknande upplägg. Olika vapen fungerar dessutom på olika vis, och sättet jag blir bättre med dem är både spännande och roligt.

Som i så många andra spel tjänar min karaktär erfarenhetspoäng, men för att kunna använda dem till att bli bättre i något måste jag hitta någon som kan lära mig hur jag ska göra. För att bli bättre på att flå ett djur måste jag exempelvis hitta en duktig jägare. Om jag vill bli bättre med min båge, en god skytt och så vidare. Det är ett intressant system, och jag gillar känslan av realism det faktiskt ger inslaget.

Drova: Forsaken Kin är ett spel som förvaltar ett upplevelsemässigt arv från förr, och gör det på ett bra sätt. Vissa kanske kommer tröttna på det relativt spartanska upplägget, men det är deras förlust. Personligen har jag en väldigt trevlig upplevelse med spelet, och jag njuter av såväl inslag från förr som de moderna detaljer som gör spelet till den strömlinjeformade upplevelse det faktiskt är. För ett spännande äventyr med smak av fantasy och järnåldersmytologi, se hit!