Recension: Dragon’s Dogma 2 [PS5]

För 12 år sedan packade jag en kappsäck och gav mig ut i vildmarken i det då nysläppta Dragon’s Dogma. Jag visste att jag skulle gå mot nordväst, upp mot en liten by. Med mig hade jag ett par datorstyrda följeslagare, som i högsta grad var hjälpsamma och poängterade att vargar jagar i flock och är rädda för eld. Halvvägs genom min vandring insåg jag att jag kraftigt missbedömt avståndet, och varken hade tillräckligt med örter, eller ännu värre, lampolja.

Natten föll, min lampa brann ut, världen blev plötsligt kolmörk och jag sprang på en chimera, blev förgiftad, uppeldad och dog väldigt fort. Men skam den som ger sig, på min nästa promenad såg jag till att ha ordentligt med förnödenheter. 

Dragon’s Dogma släpptes mitt under PlayStation 3-eran, något drygt år efter The Elder Scrolls V: Skyrim och jämförelserna var oundvikliga. Capcoms fantasy-spel fick en del mindre positiv kritik för att handlingen och karaktärerna inte var särskilt gripande, men mer positiv sådan för att striderna och världens design var oerhört underhållande. Att klättra upp för stora cykloper, gripar, drakar och angripa dessa i ett oerhört actionfokuserat spel lockade många spelare. 

Efter en lång väntan är uppföljaren slutligen här. En av de bärande pelarna i serien är vår huvudkaraktär som anses vara en ‘Arisen’, vilket är en person som är ohjälpligt bunden till en mäktig drake efter att denne snattat och käkat upp vårt hjärta. Med denna titel kommer en del krafter och ansvar. Det ligger tydligen i vårt öde att styra riket – men det sitter redan en ‘Arisen’ på tronen nu. Vem av oss är den riktiga? Det blir bland det första som behöver redas ut.

Fast nu går jag händelserna i förväg lite. När spelet börjar är vår huvudkaraktär en av många slavar i ett stenbrott, och efter en liten grundläggande introduktion till kontrollerna (och en oerhört spännande flykt) befinner jag mig ensam på en strand. En soldat kommer och erbjuder sig att guida mig till närmaste bas, där jag får vila ut en stund och få en läkarkontroll. Efter det kastas jag ut i vildmarkerna i Dragon’s Dogma 2. Fast först behöver jag rekrytera ett par medhjälpare – så kallade pawns. En av dessa är min huvudsakliga vapendragare, och upp till två andra kan jag låna in vid behov. Dessa får väljas med omsorg för att komplettera mina egenskaper – då det finns ett antal olika yrken inom den klassiska fantasygenren. 

Handlingen i Dragon’s Dogma-spelen hamnar ofta i bakgrunden, men uppföljaren bjuder ändå på en hyfsat spännande handling och engagerande sidospår (som aktivt behöver letas upp för det mesta, då spelet är medvetet dåligt på handhållande och kart-markörer för var en ska ta vägen), men där det skiner är i huvudsak stridssystemet och den slumpmässiga humorn som kan uppstå i vissa situationer. Under en vagnresa från plats A till B landade en grip på vagnen och mördade mig utan tvekan. Och vid mer än ett tillfälle har jag hoppat till i soffan när en cyklop eller ett troll plötsligt sprungit ut ur ett till synes stilla skogsparti, eller för den delen dykt upp mitt i städer. 

De hade varit lätt att säga att Dragon’s Dogma 2 lånat influenser från Souls-serien, och det kan väl till viss del stämma när det kommer till världsbyggandet eller till uppdragsdesign, men när det kommer till strider är det mer influerat av Devil May Cry eller andra mycket mer överdrivna actionspel (och till viss del Shadow of the Colossus). Det är kanske inte konstigt, eftersom båda spelen regisserats av Hideaki Itsuno som även är djupt involverad i DmC-serien. Större monster behöver bekämpas genom att antingen nedlägga dessa från avstånd, eller klättra upp längs med deras kroppar och brutalt kniva dem i nacken, ögonen eller käken. 

Lägg därtill ett par datorstyrda medhjälpare som ibland beter sig fullständigt logiskt, irrationellt eller med lite otur rent korkat så blir det ibland ett recept för ren situationshumor. Cykloper eller minotaurer kan snubbla till och trilla ned för höga höjder, ibland med min karaktär klättrande på deras kropp, till sin död i en djup flod. Eller så kan en drake tycka att det är trevligt att landa mitt på dig och mosa dig. Du vet aldrig vad som kommer hända under en given expedition, och det är kanske den största charmen med Dragon’s Dogma 2. Det och en värld som är oerhört fascinerande att utforska, då det är en relativt stor och öppen värld. Att ta sig mellan de större städerna som finns kan ta uppemot en halvtimmes vandrande, avbrutet då och då av horder av monster, större fiender eller sidospår i form av avgrundsdjupa och läskiga grottor att utforska.

De olika yrkena fungerar fundamentalt olika i strid, och de allra flesta känns balanserade samt kommer med sina egna för- och nackdelar, vilket såklart är ett starkt plus. Tjuvarna är mästare på att smyga, kan gömma sig och göra en oerhörd skada om de förblir osedda. Bågskyttarna och deras magiska motsvarighet är mästare på att hålla avstånd och nedlägga fiender från avstånd, men är i princip köttfärs om fienderna kommer in i närstrid. 

Ett par av de större klagomålen om det första spelet har filats bort, och i synnerhet när det kommer till de datorstyrda kompanjonerna. De beter sig mer som mänskliga spelare och tjatar inte riktigt lika ofta om vissa monsters styrkor och nackdelar, världen är definitivt expanderad i omfång och det finns ännu mer märkliga sidospår och frivilliga sidoaktiviteter. Då har jag inte ens pratat om spelets slutskede och vad som händer efter att man sett det “riktiga” titelkortet, men det är en rejäl spoiler, så det lämnar jag upp till er att uppleva.

Uppdragsdesignen och de sidospår som finns känns oerhört innovativa i hur de är utformade. Dragon’s Dogma 2 förlitar sig mycket på att jag som spelare är nyfiken och pratar med de karaktärer som befolkar världen, för väldigt ofta finns det inte en tillstymmelse till ledtrådar om att en karaktär har ett sidospår eller ett uppdrag att ge mig, så vissa oerhört engagerande sidospår är dels lätta att missa, men även ibland oerhört svåra att slutföra, eftersom vi som spelare är så vana vid att spel pekar ut exakt var vi ska ta vägen och vad vi ska göra. Det är helt enkelt spännande och uppfriskande när spel litar på vår inneboende nyfikenhet för att lösa saker.

Var de tolv åren av väntan värda det? Är Dragon’s Dogma 2 en värdig uppföljare? Ja, utan tvekan, men det lever samtidigt inte helt upp till utmaningen som kom i form av den oerhört bestraffande platsen Bitterblack Isle i den utökade versionen av originalet Dragon’s Dogma: Dark Arisen (8/10), men med hög sannolikhet kommer Dragon’s Dogma 2 få en expansion som ytterligare ökar på utmaningen och vänder upp och ner på min upplevelse och resa genom det andra spelet.