Recension: Dragon Quest Heroes II [PS4]

Efter att ha njutit fullständigt av världen i Dragon Quest Builders (10/10), och även fallit hårt för Berserk and the Band of the Hawk (8/10), kändes det inte mer än naturligt än att även prova Dragon Quest Heroes II. Det är nämligen ett musou-spel med, en på pappret, lysande kombination av enorma bataljer, rollspelselement och självklart också blå slembollar i tusental.

De sju kungadömena lever i fred tack var ett heligt löfte men de två kusinerna Teresia och Lazarel finner snart att kriget är i antågande. En djävulsk besvärjelse har drabbat grannländerna och snart byts det fridfulla livet ut mot strider, intriger och lönnmord. Självklart är det upp till kusinerna att komma till bottnen med alla intriger, och skapa fred igen.

Spelet erbjuder från början japanska röster, vilket är glädjande eftersom det är så jag anser att verken ska avnjutas. Berättelsen som förmedlar prologen är spännande och jag känner mig ganska snart indragen i händelserna som presenteras i extremt vackra scener rent grafiskt. Trots falska anklagelser och en uppenbarligen diabolisk plan att få nationerna att återigen strida mot varandra, känner jag tyvärr att berättelsen hamnar lite i baksätet redan efter några timmar.

Inget slår känslan att klå upp en blå blob!

För den som spelat några av Omega Force tidigare projekt, är igenkänningsfaktorn hög redan från början. Slagfälten är överfyllda av fiender som du kan strida emot om du vill, men du kan också välja att fokusera din tid på viktigare strider eller uppdrag som du har framför dig. Till en början är det bara Teresia och Lazarel som äntrar de enorma slagfälten, men under berättelsens gång adderas mängder av karaktärer till gruppen.

Varje hjälte i gruppen har sina egna färdigheter och är inriktade på en speciell typ av funktion för att antingen stödja, skydda eller attackera och senare i spelet är det extremt viktigt att ha rätt uppsättning av karaktärer i korrekt formation. Den artificiella intelligensen som tar över kontrollen över de individer som jag inte kontrollerar är förvånansvärt effektiv och väldesignad. Jag får ofta väldigt bra stöd i striderna och min helare, den välbyggde Torneko, är aldrig overksam när det verkligen behövs.

Stridssystemet är av sedvanlig karaktär där du kan trycka fyrkant för vanliga attacker och triangel för special- eller kraftattacker. Attackkombinationer är viktiga och ju fler du lär dig, desto effektivare blir dina hjältar på slagfältet. Varje medlem i gruppen har dessutom magiska krafter som kan stödja gruppen eller utföra tunga nedslag på fienden.

Japp, varje röd prick representerar en fiende som måste nedgöras!

Efter ett antal spelomgångar med Dragon Quest Heroes II, känner jag inte bara av att berättelsen planat ut och blivit smått oviktig, utan upplever även en paradox i ett spel som jag känner igen från Assassin’s Creed-serien. Jag har fantastiskt många möjligheter att uppgradera rustningar, vapen och föremål. Jag kan brygga hälsobrygder, springa ärenden och utföra sidouppdrag. Men tyvärr måste jag erkänna att jag snabbt blir mätt på upplevelsen.

När striderna blir vardagsmat och det krävs gigantiska fiender för att öka pulsen hos mig, då inser jag att kompatibiliteten mellan mig och spelet inte är optimal. Jag upptäcker det enklare systemet där det räcker att hålla in en av knapparna för att utföra ett antal kombinationsattacker, och inser att jag gillar det skarpt. När jag kommer till den insikten, vet jag att det saknas något.

Missförstå mig dock rätt; Dragon Quest Heroes II är ett formidabelt spel för dig som älskar att nedgöra tusentals fiender i en enda sittning, och helst möta ett femtiotal åt gången. För mig blir det dock för repetitivt och långtråkigt i längden. Så fort jag sätter mig ned med spelet, känner jag mig underhållen men jag tröttnar snabbt på smaken och lägger ifrån mig spelet efter en kort stund.